Théa, den 9-åriga stjärnrecensenten från de värmländska skogarna, är på besök.
Den här gången har hon lyssnat på Guns N' Roses "Chinese democracy" - och hon är inte nådig. Slakten börjar redan när jag visar henne omslaget.
- Gud, vad fult. En röten cykel liksom, suckar hon.
Vi börjar lyssningen ungefär 40 sekunder in i öppningsspåret. Efter att ha lyssnat i ganska exakt fem sekunder skakar Théa uttråkat på huvudet.
- Det är samma hela tiden, det är ju inget kul.
- Men du har ju bara hört 5 sekunder?
Théa tystnar en kort stund. Lyssnar. Sedan säger hon att "musiken är tjatig."
Medan jag hoppar till nästa spår bläddrar hon i texthäftet och ser allt annat än imponerad ut över bilderna på bandet. Hon kallar medlemmarna för fula och töntiga. Nej, det finns absolut ingenting bra med den här skivan i Théas värld.
Men de kanske är bra på scenen, försöker jag.
- Nej, de står nog bara och töntar sig. Körvar sig.
- Va?
- Körvar sig!
- Vad betyder det?
- Äsch, jag brukar säga så. Det blir nog törrt om de uppträder.
- Jag förstår inte nu heller, menar du att...
- Tråkigt!!
Vad blir ditt betyg på skivan?
- Två av fem.
Coolt. Det är ju samma betyg som jag satte på skivan i Metro. Betyder det att jag, enligt dig, har bra musiksmak?
- Nej.
Vilka tror du gillar skivan då?
- Såna där körviga hårdrockare som är väldigt körviga och borde körva ner sig.
Inlägg
