En vanlig dag med heroin, det räcker för mig

Jag vet inte när jag längtade så mycket efter en måndag senast. En ny dag, vilken som helst. Visst kan man vara bakis ibland men min gårdag fick en normal bakfylla att framstå som en dag på stranden. Eller nåt.

Vi skulle ju bara äta marockansk middag med de bästa av vänner. Inte mycket mer än så. Men sedan var det någon som sa whiskyshots. Sedan följde en orgie i shots. Jack Daniels, absinth, rävgift från Brasilien, sliskigt från Portugal, nästan lika sliskigt från Italien... Slutet är dimmigt och när vännerna åkt hem var jag ensam vid en toalettstol. Tragisk, patetisk etc etc.

I dag är det bättre och jag inbillar mig att jag lärt mig en läxa.
Det kommer åtminstone dröja länge innan nästa bartömning.

Olle Ljungström är en människa som garanterat haft många dagar som min gårdag. I fredags visade SVT Jacob Frösséns dokumentär "En film om Olle Ljungström". Om du missade den kan du se den på SVT Play.

Gör det.

2009 – The year of the skridsko

2009 började (helt självklart) med en sån där bedövande trötthet som jag känt varenda nyårsdag sedan jag fyllde 14.
Dagen efter.

Men den där skaldjursplatån var rätt fantastisk och drinkarna och champagnen i världsklass. Det är sådant man säger till sig själv, upprepar som ett mantra, när huvudvärken är som värst. På kvällen 1 januari fick vi besök från USA. En dam från SF med en väldig massa tatueringar (bland annat en smörgås) bodde i gästrummet i radhuset ett par nätter. Jag spelade Hello Saferides ”San Francisco” för henne, men jag tror inte att hon riktigt lyssnade.

Tidigt i går morse åkte hon hem. Vi andra åkte till mitt föräldrahem i Lövstalöt utanför Uppsala för att fira en fjärde (!) julafton. Sen åkte vi skridskor.
Och det ser ut att bli mycket tid på isen framöver.
Under helgen har jag fått samtal både från hårdrockstrummisen i stan och författaren i Fiskis. Båda vill ut och åka skridskor.

Jag anar en trend.

If you can’t beat them – join them, som min fästmö brukar säga.

2009 är det skridskor som gäller.