Typiskt death metal-fan?

Precis innan jag skulle flytta hemifrån skaffade mina föräldrar en hund. Det var en liten gullig sak som var lätt att tycka om. En jycke som gamla damer inte kunde passera utan att utbrista i ett "åh, en sån söt liten hund!" Det var väl trevligt antar jag, men samtidigt förstod jag inte riktigt vad vi skulle med det där lilla djuret till. Att offra en del av sin frihet för ett barn är en sak, men en hund?

Nu förstår jag bättre. I dag publicerade franska Metro en artikel om en jycke som dyrkar death metal.

Jag önskar att mina föräldrar hittat en lika underhållande hund.