Veckans skivrecensioner

Mest uppmärksammade släppet i veckan är i själva verket två.
Markus Krunegård släpper både ”Prinsen av Peking” och Lev som en gris dö som en hund” samma dag. Om man ska tro landets kritiker är den förstnämnda, den lite mer direkta av de två, den starkaste. Men överlag får skivorna ett ganska ljummet mottagande. DN och Aftonbladet tycker visserligen att ”Prinsen av Peking” förtjänar en fyra, men Expressen tycker det räcker med en trea och ”Lev som en gris dö som en hund” får nöja sig med en trea i både DN och AB. 2 i Expressen. Andra tycker till: SvD (betyg:3), Metro, GP (betyg:3).
----
Jag skriver om Flaming Lips i Metro. Bandet har lämnat popen bakom sig och gjort en mer experimentell platta som säkert kommer växa ytterligare. 4 i både DN, GP och SvD.
---
Jag har även fått i uppgift att tycka till om Melissa Horns vispop som jag ger en tvåa i Metro. Expressen tycker som jag medan SvD är mer förtjust.
---
Annat det skrivs om: Nicolai Dunger (GP, DN, Metro, SvD), WASP (3 i både Aftonbladet, GP och NWT), Shakira, The Tiny (Med bra cover på Ramones "Pet Sematary", 4 i DN och GP), Bob Dylan, Hidden Cameras, Brothers Of End, Zilverzurf, Bad Lieutenant, Name The Pet, Girls (4 i GP), Mange Myt, Fu Manchu (2 i GP) och Brothers Of End.

Fler recensioner från WoW

Ytterligare två recensioner levererades till Metro i fredags….

Laakso
Linné
OO (två)

Jag önskar att hela spelningen hade varit lika engagerande som ”High drama”. Det är i den som tjejerna längst fram sjunger ”Yes yes Markus come to me” till Markus Krunegård så högt de någonsin kan. En stund senare ligger frontmannen över trummorna.
En värdig avslutning på en grym låt.
Dessvärre är resten av spelningen, med producenten Jari Haapalainen på gitarr, en rejält ojämn historia.
Patrik Wirén


Antony & The Johnsons med Göteborgs Symfoniker
Flamingo
OOO (tre)

Ibland blir det lite för mycket även för mig.
Uppbackad av allvarsamma symfoniker tillåts det pretentiösa anslaget, som alltid finns närvarande hos denne unike sångare, blomma ut lite väl mycket. Men efter en svindlande vacker ”Cripple and the starfish” är jag tvungen att kapitulera. Bara Antony kan trollbinda en rastlös festivalpublik med musik som låter hämtad från de finkulturella salongerna.
Patrik Wirén

"Arrangemangen borde ha lyft Antony och låtarna högre upp mot kvällshimlen." (SvD)
"Sorgsen stämma i fel miljö." (Aftonbladet)
"Antony med hjärtat i handen." (GP)

Pixies till Where The Action Is

Pixies gör Duffy, Neil Young, Seasick Steve och Nick Cave sällskap på Where The Action Is i sommar. Minnet av spelningen bandet gjorde i Hultsfred 2004 är en aning dimmigt, men... Det var väl en rätt schyst konsert va? Även Fever Ray, Jenny Wilson och Markus Krunegård är bokade, liksom The Pretenders som ställer in sin spelning på Cirkus för att lira på samma festival som polaren Neil Young.

Where The Action Is äger rum på Stora Skuggan, Universitet, Stockholm 12-13 juni.

Aftonbladet

Finsk raggarrock

Jag gillar Hurriganes.

Det har jag gjort ända sedan jag var typ 8 år och en granne i villaområdet spelade "Sixten golden greats" för mig. Då var bandet rätt poppis och gjorde framgångsrika folkparksturneér i landet på somrarna. Inför rätt packade raggare kan man föreställa sig.

I dag är det sällan Hurriganes nämns. Under mina 4-5 år som frilansskribent är det egentligen bara två gånger som bandet kommit på tal under de hundratals intervjuer jag gjort. Första gången var när jag intervjuade Örebobandet The Accidents för Close-Up. Andra gången var när jag pratade med Markus Krunegård i samband med skivsläppet av Hets första, och hittills enda, platta för Metro.

Nu var det länge sen jag hörde Hurriganes första gången och ärligt talat är det inte särskilt ofta skivorna spelas här hemma. Men ändå. "Hot City" är en rätt bra start på helgen även 2009, eller hur?

"Hot City, boogie woogie all night long..."