Ensam i Sunne part IV

Min tid i Sunne börjar närma sig sitt slut. Nio kvällar har jag tillbringat i denna lilla värmländska ort bland epa-traktorer, hysteriskt kraxande fåglar och norska pensionärer. Nu är det bara en natt kvar. I morgon väntar teoriprovet och efter det ser jag fram emot några dagar i stugan utanför Väse innan det är dags att åka hem.

På fredag får vi besök från Karlstad för grillad mat och svala drinkar. En av gästerna kallar sig Salvadori Fantastico när hon sjunger små låtar om kärlek och sånt. Hon borde kunna fixa lite lagom melankolisk stämning där vid grillen utanför den röda stugan med vita knutar.

Lyssna på henne här

Ensam i Sunne part III

Jag har nu pratat med boende i Sunne och jo, det är faktiskt precis så avslaget här som det verkar. "Varför tror du jag flyttade härifrån", som en av tjejerna på min intensivkurs frågade retoriskt.
Damen som i förrgår hänvisade mig till en pizzeria – som har öppet till elva – när jag frågade om jag kunde köpa en öl nånstans skämtade inte. Det fanns verkligen bara ett alternativ. Men! Nu är det onsdag och det betyder lillördag. Nu kan jag plötsligt välja mellan både grekisk restaurang, som tydligen är rätt happening på onsdagar, och ett ställe som har räkfrossa. Det lutar åt grekmat. Jag kan behöva äta nåt annat än Sibylla och vattniga potatissallader från Coop.

Ännu en film från Bogarts utförsäljning av gamla hyrfilmer avverkades i går. Transamerica är en rätt charmig historia från 2005 med briljanta Felicity Hoffman (Desperate Housewifes) i huvudrollen.

Se trailern nedan

Ensam i Sunne part II

Hmm, jag börjar ana ett mönster vad gäller mina kvällar i Sunne. Framåt klockan sex är jag klar för dagen. Då sätter jag mig i hotellets sälskapsrum och kollar nätet en timme. Sedan äter jag middag och dricker en öl. Sedan ser jag en film på rummet. Köpte ytterligare tre rullar på Bogart. I går såg jag "Me and You And Everyone We Know". Jävlar vad länge jag velat se den filmen. Den är bra.

Se den du med. Här är trailern.

Ensam i Sunne part I

(söndag den 29 juni 2008 klockan 21:00)

Värmeland du sköna har gett mig några fina dagar. Precis som den här delen av landet gjort många gånger förr. Lämnade hemmet utanför Stockholm i torsdags vid lunchtid och anlände till svärföräldrarnas hus utanför Väse framåt fem. Den här gången gick det snabbare än någonsin innan jag frågade mig ”fan, skulle man inte alltid bo så här?” Vi snackar alltså vischan. Nån kilometer till närmaste granne och sen ytterligare nån kilometer innan nästa hus dyker upp. Typ. Skog och fågelkvitter och allt känns så stort och bra och Vega älskar varenda sekund. Fast innerst inne vet jag ju att jag nog helst av allt vill bo där vi bor. Där finns också fågelkvitter och rådjur – men även saltsjöbanan som tar oss in till Stockholm på en kvart. Det känns fortfarande viktigt, att man fort kan ta sig in till Stockholm. Och att man lika fort kan dra därifrån igen.

Dagen därpå var det bröllop. Vigseln ägde rum på en udde vid Fryken. Väldigt vackert. Han, en amerikan i soldatuniform, och hon, Värmlandstösen, lovade varandra evig kärlek och det skålades i champagne innan det var dags för bröllopsmiddag och en sjuhelvetes fest.

Men nu väntar allvaret. Jag befinner mig i Sunne. Alldeles och helt jävla ensam i Sunne. En intensivkurs väntar i morgon bitti och jag ska tillbringa en himla massa timmar i den här pyttelilla staden de närmaste två veckorna. Halvläskigt men intressant. Bor i ett ganska litet rum med handfat. Toalett i korridoren. Ensam. Utlämnad.
Regnet öser ned här utanför mitt lilla fönster.

Sunne. Nu är det du och jag.
Hoppas vi kan bli vänner.

(söndag den 29 juni 2008 klockan 22:05)
Sunne, du är mindre än jag trodde. Har sett mig omkring och inser att du inte alls är den mellanstora stad jag väntat mig. Här finns, självklart, en staty som föreställer Selma Lagerlöf, Sibylla, pizzeria, ICA, Coop och en restaurang som serverar kinamat och pasta. Inte så mycket mer. I alla fall inte en kväll som denna, det vill säga söndag. Nu väntar den där Woody Allen-rullen jag just köpte hos den lokala filmuthyraren (”Bogart”) och en apelsinkrokant. Sedan sömn. Det är i morgon det börjar. Det stora allvaret. Nu ska Wirre ta körkort.

(måndag den 30 juni 2008 klockan 19:55)
Har just ätit middag på restaurangen som tycker det är en god idé att servera både kinamat, thai och pasta. Det var inte den godaste thaimiddag jag ätit.
Det är märkligt att vara i en så liten håla helt själv. Dagarna rullar på av sig själv med bilkörning och pluggande. Men frågan är hur jag påverkas av ytterligare sex kvällar i Sunne.

Fick panik i går när jag skulle lägga mig efter att ha sett en rätt usel Woody Allen-film (”Smalltime crooks”). Upptäckte att jag inte var ensam i sängen. En fästing hade bosatt sig nånstans mellan navel och kön. Inte bra. Fick jobbiga flashbacks till flatlöss (Uppsala 1995) och blodiglar (Sandviken för väldigt länge sedan). Jag fick inte bort den och började så smått hyperventilera.
Men till slut, i duschen, lossnade den, eller åtminstone större delen av den.
Fy fan.

Nu är det bara jag igen.
Jag å Sunne.