Det var nio år sedan vi bestämde oss för att lägga ned
Misery Loves Co.Nio år är en väldigt lång tid och man skulle ju kunna tro att folk glömt den där dystra gamla industrirocken för länge sedan. Men alla har inte glömt och jag blir lika överraskad varje gång jag påminns om det.
Som när jag i fredags checkar in på hotellet i Göteborg och receptionisten frågar ”spelar du musik fortfarande, eller skriver du bara?” Jag blir tyst, tittar på honom för att försöka komma på var vi setts tidigare. Men det visar sig att vi aldrig träffats förr. Han råkar bara vara ett fan av Misery. Han säger att han gillar bandet fortfarande, att han har alla plattorna hemma. Jag säger vad kul, tack och oj, det var lite oväntat.
På festivalområdet kommer en annan kille fram och bedyrar mig sin kärlek på fyllons oförfalskade och något överdrivna vis. Hans kärlek vet inga gränser och jag rodnar bara jag tänker på de storslagna orden han öste ur sig. Senare visar det sig att han arbetar med en av landets största festivaler och att ett av hans mål för 2010 är att få Misery att återbildas för en spelning. Han har också lyssnat på
Stålverk och är pepp på den bokningen också. Hur nu den konserten skulle se ut.
Tomt fyllesnack eller på riktigt? Återstår att se.
Vill vi? Kan vi? Återstår att se.
Men jag fick i alla fall en del att fundera på medan tåget rullar vidare mot Stockholm.
Inlägg
