Nirvanas "Bleach" fyller 20

Första gången jag hörde talas om Nirvana var 1989. Min vän Mark, en kolasnortande, intensiv snubbe med ett smittande skratt och snälla ögon, hade sett bandet i USA och skrev i ett brev att det här gänget måste jag kolla upp. Mark var trummis i Coroner och bodde i Berlin när jag var där för att (som 16-åring) spela in en platta med Midas Touch. Nu var Coroner på turné i USA och han hade just upptäckt Nirvana - ett lovande band från Seatttle.

Kort därpå hittade jag "Bleach" i en reaback på Expert i Uppsala för tio spänn. Det tog ett par lyssningar men sedan var jag fast. Det är möjligt att "Bleach" är den skiva jag lyssnade allra mest på när 80-tal övergick till 90-tal. Efter ett par år av hardcore, thrash etc blev skivan en sorts påminnelse om var jag kom ifrån. Vilken musik som egentligen låg mig närmast hjärtat.

När "Nevermind" skulle ges ut var jag antagligen snabbast i landet med att köpa den. Först blev jag besviken, något annat var oundvikligt med tanke på förväntningarna som byggts upp efter "Bleach". Jag tyckte det lät alldeles för polerat. Men snart älskade jag "Nevermind" lika mycket som jag älskat "Bleach".

I dag har jag inte längre skivan i vinylsamlingen. Jag lånade ut den till en vän som tog livet av sig och såg varken vännen eller skivan igen. Något år tidigare hade Kurt Cobain gått samma öde till mötes.

Det 20-åriga debutalbumet ges nu ut i lyxig återutgåva av skivbolaget Sub Pop. 4 november släpps en version av "Bleach" som även innehåller en outgiven liveinspelning av en komplett show från 9 februari 1990 på Pine Street Theatre i Portland, Oregon.

Stålverk

Stålarbetare arbetandes i Třinec Järn- och stålverk
(Třinecké železárny)

Det frågades om Stålverk i kommentarerna till inlägget nedan. Jonsson har upptäckt låten och säger att han blev lika golvad som när han hörde "Not Like Them". Kul! Då dyker "Anonym" upp och undrar vad i helvete det däringa Stålverk är och kräver att jag delar med mig.

Och visst, det är klart att jag delar med mig.

Stålverk är en låt som jag och Olle Dahlstedt (ex-Misery Loves Co, numera Entombed) spelade in i en studio i Gamla Stan för sisådär fem år sedan. Den som är peppad att höra mig sjunga på svenska kan höra låten här

("Anonym", liksom ett par andra läsare, tycker attt jag ska skriva nåt om Midas Touch. Det ska jag, absolut. Men inte nu. Inte i dag. Okej?)

Jag å Bad Brains

När jag var tonåring sjöng jag thrash. Medan andra tog studenten och gjorde sånt som man kanske bör göra i den åldern så var jag i Berlin och spelade in en platta med Midas Touch. Skivan genererade en plats på svenska försäljningslistans topp 40 (vilket faktiskt betydde någonting på den tiden) och en Europaturné. Men framför allt gjorde vi en spelning med Bad Brains på Fryshuset i Stockholm. Det är sånt jag kommer skryta om när Vega är 15 och upptäcker punkrock.
Jag kommer antagligen också berätta om min lilla incident den där kvällen på Fryshuset. 138 skrev om den i Close-Up för en tid sedan och i dag publicerar han anekdoten på sin blogg.
Läs här

Midas Touch - Thrash aus Schweden

Midas Touch 1988

Jag fick ett meddelande på MySpace från en snubbe som undrade om jag kunde svara på några frågor om Midas Touch, thrashbandet jag sjöng i som tonåring för 20 år sen. Innan jag bildade Misery Loves Co med Örjan Örnkloo. Vi släppte en platta 1989 och tydligen finns det några därute som kommer ihåg hur det lät.

I alla fall så svarade jag att "jomenvisst, klart jag kan svara på några frågor".
Dagen därpå fick jag ett låååångt mejl med många frågetecken.
Nu finns intervjun på Metal-Rules.
Läs den här