The Dirt

Efter "Snabba cash" läste jag "The dirt", boken om Mötley Crüe som alla utom jag läste för typ 2 år sen. Jag tänkte att det skulle vara skönt att lägga de där hänsynslösa psykopatsnubbarna i "Snabba cash" bakom mig.

Men jag insåg rätt snart att glamkungarna från LA och gängen som beskrivs i Lapidus roman är rätt lika varandra. Uppväxten (svår), drömmarna (snygga brudar, fint knark, schysta fester och allmänt lyxliv), kvinnosynen (tjejer finns enbart för att tillgodose männens sexuella behov, eller som statussymbol) och den totala bristen på empati går igen i båda böckerna.

Ändå kändes det en aning bättre att befinna sig i Mötley Crües världsfrånvända sällskap. Det är faktiskt betydligt roligare att läsa om bandet än att lyssna på deras musik (även om senaste plattan är helt ok).

Historien om hur de träffar Ozzy och inser att de mött sin överman när det gäller att bete sig som ett rock'n'roll-svin är en större klassiker än någon låt de någonsin fått ur sig.

Nya världar

Jag måste lägga kriminaliteten bakom mig.
Ni vet hur det är. Man går ut från en biograf efter att ha sett en film och för en stund känns det som om man är kvar i världen där filmen utspelar sig. Det är likadant med böcker. Eftersom jag nyligen läst ”Svensk maffia” och är mitt uppe i Jens Lapidus ”Snabba cash” befinner jag mig mitt i en våldsam värld befolkad av våldsamma gängmedlemmar och psykopater.
Det känns sådär.
Jag gillar Lapidus bok, verkligen, men det börjar bli dags att kliva in i en ny, mer kärleksfull värld.

Bara etthundratrettio sidor till.
Sedan ska jag lämna de samvetslösa brottslingarna bakom mig.