Efter "Snabba cash" läste jag "The dirt", boken om Mötley Crüe som alla utom jag läste för typ 2 år sen. Jag tänkte att det skulle vara skönt att lägga de där hänsynslösa psykopatsnubbarna i "Snabba cash" bakom mig.
Men jag insåg rätt snart att glamkungarna från LA och gängen som beskrivs i Lapidus roman är rätt lika varandra. Uppväxten (svår), drömmarna (snygga brudar, fint knark, schysta fester och allmänt lyxliv), kvinnosynen (tjejer finns enbart för att tillgodose männens sexuella behov, eller som statussymbol) och den totala bristen på empati går igen i båda böckerna.
Ändå kändes det en aning bättre att befinna sig i Mötley Crües världsfrånvända sällskap. Det är faktiskt betydligt roligare att läsa om bandet än att lyssna på deras musik (även om senaste plattan är helt ok).
Historien om hur de träffar Ozzy och inser att de mött sin överman när det gäller att bete sig som ett rock'n'roll-svin är en större klassiker än någon låt de någonsin fått ur sig.
Inlägg
