Dagens mail

Misery Loves Co, 1999

Foto Louise Storm

Jag har inte haft någon aning om vad du eller Örnkloo har hållit på med efter MLC, men jag hittade din blogg och därmed mail-adressen.

Jag tänkte att jag skulle slänga iväg ett mail för att beskriva vad er musik har inneburit för mig och mina vänner. Som den mesta musiken blir jag less på er musik, men i omgångar har jag fullständigt snöat in mig på er musik. Jag köpte den självbetitlade som liten unge, och hade även turen att hinna se er på Trästocksfestivalen i Skellefteå för år och dar sedan, och det är ett privilegium. Jag tror inte att det har funnits en metalkonstellation i Sverige som har varit lika bra. Jag och min första flickvän hade "On top of the world" som "vår låt", vilket numera kan kännas lite lustigt/efterblivet. Er musiken har annars varit riktigt bra vid motgångar och sorg i mitt liv, så det bör jag tacka för.

Imponerande är att ni alltid höll en så hög nivå i musikskapandet, iofs antar jag att 3 fullängdare är den magiska gränsen, efter vilken band går utför.Det tragiska är att Your vision... nog var er bästa skiva (eller nja, den och Misery Loves Company är nog ungefär lika bra). Jag hoppas att du iaf är lite stolt över det arv som ni lämnat efter er, det är inte alla som kan leva i vetskapen om att de påverkat liv på det sätt som ni har gjort.

Tja, har inte så mycket mer att säga. Ni är hyfsat kultförklarade i min generation, och det är därför givetvis trist att ni lade ner, även om jag förstår att 7 år (var det va?) kan vara tillräckligt.

Jaja, jag tänkte bara tacka för vad ni har lämnat efter er!

Män som minns

Det var nio år sedan vi bestämde oss för att lägga ned Misery Loves Co.
Nio år är en väldigt lång tid och man skulle ju kunna tro att folk glömt den där dystra gamla industrirocken för länge sedan. Men alla har inte glömt och jag blir lika överraskad varje gång jag påminns om det.

Som när jag i fredags checkar in på hotellet i Göteborg och receptionisten frågar ”spelar du musik fortfarande, eller skriver du bara?” Jag blir tyst, tittar på honom för att försöka komma på var vi setts tidigare. Men det visar sig att vi aldrig träffats förr. Han råkar bara vara ett fan av Misery. Han säger att han gillar bandet fortfarande, att han har alla plattorna hemma. Jag säger vad kul, tack och oj, det var lite oväntat.

På festivalområdet kommer en annan kille fram och bedyrar mig sin kärlek på fyllons oförfalskade och något överdrivna vis. Hans kärlek vet inga gränser och jag rodnar bara jag tänker på de storslagna orden han öste ur sig. Senare visar det sig att han arbetar med en av landets största festivaler och att ett av hans mål för 2010 är att få Misery att återbildas för en spelning. Han har också lyssnat på Stålverk och är pepp på den bokningen också. Hur nu den konserten skulle se ut.

Tomt fyllesnack eller på riktigt? Återstår att se.
Vill vi? Kan vi? Återstår att se.

Men jag fick i alla fall en del att fundera på medan tåget rullar vidare mot Stockholm.