Almost gone

För två år sedan (va? har jag bloggat i 2 år??) skrev jag om hur jag besökte Berget från Man Machine Industry i hemstudion utanför Stockholm (läs här). Resultatet av vår eftermiddag tillsammans döpte vi till "Almost gone". Jag skrev text och sjöng, Berget fixade resten.

Två år senare (VAAA??) är låten redo att möta världen.

För den som är nyfiken finns "Almost gone" på albumet "White trash in a jesus christ pose" som i dagarna ges ut av GMR (Switch Opens, Crucified Barbara) och som får en finfin recension (8/10) i senaste numret av Close-Up.

Message from Buck

Meddelande från 26-årig amerikan som påstår sig ha fyra (!) ex av "Your vision was never mine to share" i samlingen. Det är han nog ganska ensam om. Klart man blir lite smickrad och tänker att, jo, men det här kan man ju lägga upp på bloggen....

"Hi Patrik, hope you been doing good.

Been listening to Misery Loves Co. since 1995. The first time i heard "MY MIND STILL SPEAKS", I thought man, that's exactly how I feel! I have three of the first cd, two of "NOT LIKE THEM", and four of "MY VISION WAS NEVER YOURS TOO SHARE". I bought Alpha Safari's "COMMERCIAL SUICIDE" too.

I just wanted to say thank you, your lyrics got me through some really rough times in my life. It's nice to know there are other people out there that feel like me. Thank you, and take care of yourself bud..."

Dagens mail

Misery Loves Co, 1999

Foto Louise Storm

Jag har inte haft någon aning om vad du eller Örnkloo har hållit på med efter MLC, men jag hittade din blogg och därmed mail-adressen.

Jag tänkte att jag skulle slänga iväg ett mail för att beskriva vad er musik har inneburit för mig och mina vänner. Som den mesta musiken blir jag less på er musik, men i omgångar har jag fullständigt snöat in mig på er musik. Jag köpte den självbetitlade som liten unge, och hade även turen att hinna se er på Trästocksfestivalen i Skellefteå för år och dar sedan, och det är ett privilegium. Jag tror inte att det har funnits en metalkonstellation i Sverige som har varit lika bra. Jag och min första flickvän hade "On top of the world" som "vår låt", vilket numera kan kännas lite lustigt/efterblivet. Er musiken har annars varit riktigt bra vid motgångar och sorg i mitt liv, så det bör jag tacka för.

Imponerande är att ni alltid höll en så hög nivå i musikskapandet, iofs antar jag att 3 fullängdare är den magiska gränsen, efter vilken band går utför.Det tragiska är att Your vision... nog var er bästa skiva (eller nja, den och Misery Loves Company är nog ungefär lika bra). Jag hoppas att du iaf är lite stolt över det arv som ni lämnat efter er, det är inte alla som kan leva i vetskapen om att de påverkat liv på det sätt som ni har gjort.

Tja, har inte så mycket mer att säga. Ni är hyfsat kultförklarade i min generation, och det är därför givetvis trist att ni lade ner, även om jag förstår att 7 år (var det va?) kan vara tillräckligt.

Jaja, jag tänkte bara tacka för vad ni har lämnat efter er!

Where were you in '95?

"Diary"

Vad lyssnade jag egentligen på 1994-1995?

Jag minns att jag i Expressen 95 gav fem skivtips: Faith No More, PJ Harvey, Driller Killer, Moby och nåt mer som jag inte minns just nu. Om man lyssnar på debuten med Misery Loves Co, som gavs ut vid samma tidpunkt, kan man höra spår av både Ministry, Fear Factory, Godflesh, Pitch Shifter, Helmet, Sonic Youth, Entombed, Therapy?, Exploited, Voivod, Pantera, Foetus, New York Dolls, Red Skins, Ebba Grön (jag lovar), Nirvana, Discharge, Nina Hagen, Hawkwind, Nailbomb, Nine Inch Nails, Alice In Chains och en hel del annat. Jag minns också att vi brukade spela en L7-cover ("Shitlist").

Men Sunny Day Real Estate missade jag. Alltså, man hörde ju namnet emellanåt och kanske har jag hört nån låt nånstans nån gång. Det har jag i sådana fall glömt nu.

Men nu får jag en ny chans.

Sub Pop återutger nämligen de två första albumen – "Diary" (1994) och "LP2" (1995). I morgon ska albumen finnas i butik för oss som var någon annanstans när de gavs ut första gången, eller helt enkelt vill höra låtarna igen.

Sunny Day Real Estate på MySpace

Män som minns

Det var nio år sedan vi bestämde oss för att lägga ned Misery Loves Co.
Nio år är en väldigt lång tid och man skulle ju kunna tro att folk glömt den där dystra gamla industrirocken för länge sedan. Men alla har inte glömt och jag blir lika överraskad varje gång jag påminns om det.

Som när jag i fredags checkar in på hotellet i Göteborg och receptionisten frågar ”spelar du musik fortfarande, eller skriver du bara?” Jag blir tyst, tittar på honom för att försöka komma på var vi setts tidigare. Men det visar sig att vi aldrig träffats förr. Han råkar bara vara ett fan av Misery. Han säger att han gillar bandet fortfarande, att han har alla plattorna hemma. Jag säger vad kul, tack och oj, det var lite oväntat.

På festivalområdet kommer en annan kille fram och bedyrar mig sin kärlek på fyllons oförfalskade och något överdrivna vis. Hans kärlek vet inga gränser och jag rodnar bara jag tänker på de storslagna orden han öste ur sig. Senare visar det sig att han arbetar med en av landets största festivaler och att ett av hans mål för 2010 är att få Misery att återbildas för en spelning. Han har också lyssnat på Stålverk och är pepp på den bokningen också. Hur nu den konserten skulle se ut.

Tomt fyllesnack eller på riktigt? Återstår att se.
Vill vi? Kan vi? Återstår att se.

Men jag fick i alla fall en del att fundera på medan tåget rullar vidare mot Stockholm.

Stålverk

Stålarbetare arbetandes i Třinec Järn- och stålverk
(Třinecké železárny)

Det frågades om Stålverk i kommentarerna till inlägget nedan. Jonsson har upptäckt låten och säger att han blev lika golvad som när han hörde "Not Like Them". Kul! Då dyker "Anonym" upp och undrar vad i helvete det däringa Stålverk är och kräver att jag delar med mig.

Och visst, det är klart att jag delar med mig.

Stålverk är en låt som jag och Olle Dahlstedt (ex-Misery Loves Co, numera Entombed) spelade in i en studio i Gamla Stan för sisådär fem år sedan. Den som är peppad att höra mig sjunga på svenska kan höra låten här

("Anonym", liksom ett par andra läsare, tycker attt jag ska skriva nåt om Midas Touch. Det ska jag, absolut. Men inte nu. Inte i dag. Okej?)

Not Like Them

Metal Bastard placerar Grammisvinnaren "Not Like Them" på plats 15 över 90-talets bästa album. Före Metallicas svarta platta - snyggt!

Jag bugar och bockar förstås.
Tack tack.

Läs här

Jag trodde fan inte att du hade så bra smak...."

En tysk vän bad mig att låta min mp3-spelare ta fram 20 slumpvis utvalda låtar. Det lät ju som en kul idé så visst, klart jag gör't. Jag antar att samlingen låtar säger någonting om min musiksmak, även om den också är en aning missvisande. Jag gillar visserligen Mark Lanegan, men tre låtar? Nej, det speglar inte riktigt hur det ser ut i min i-Tunes.

"Descent Into The Maelstrom" Radio Birdman
"The Losers" Warrior Soul
"Methamphetamine Blues" Mark Lanegan Band
"Violin Tango" Isobel Campbell & Mark Lanegan
"Långa vägar" Håkan Hellström
"You Can't Put Your Arms Around A Memory" Johnny Thunders
"Lay It Down" Peter Bjorn & John
"DLZ" TV On The Radio
"Cassandra Geminni: D. Multiple Spouse Wounds" The Mars Volta
"I Can't Help It" The Roots

"Just One Smile" Dusty Springfield
"The Rudes" The Flare-Up!
"For God And Country" Smashing Pumpkins
"Blind" Hercules And Love Affair
"Strange Religion" Mark Lanegan Band
"They Are Night Zombies!!" Sufjan Stevens
"Sexkomplex" Asta Kask
"I'm Finding It Harder To Be A Gentleman" The White Stripes
"Wanna Be Startin' Somethin'" Michael Jackson
"Lucky You (Daytrotter Session)" The National

Förresten så är anledningen till att Peter Bjorn & John finns i min i-Tunes att jag recenserade skivan. Det är inte helt säkert att den skulle funnits där annars. Men sådant ska man kanske inte avslöja. Någon kanske såg att låten fanns på listan och tänkte att "resten av låtarna är bara skit, men det är ju lite kul att han lyssnar på Peter Bjorn & John i alla fall..."

Som när jag presenterade videos på MTV under någon halvtimme i mitten av 90-talet. Enda videon jag valt själv var den med Deftones, som hade öppnat för oss i New York några månader tidigare. Resten hade MTV bestämt helt på egen hand. En video jag presenterade var med Immortal. En helt fantastisk video visserligen, men inget som hade visats just där och då om jag hade fått bestämma. Men det mörkade jag givetvis när en snubbe kom fram på krogen i Uppsala en tid senare och sa att "fan vad grymt att du visade Immortal. Jag trodde fan inte att du hade så bra smak...." Jag harklade mig och sa att jo, för fan.

I dag skulle jag lätt välja Immortal om jag fick i uppgift att visa favoritvideos i Mtv.

Nu jävlar gör vi det här

Ännu en krönika i Nacka Värmdö Posten. Lite mindre arg än sist.
Misstänker att den inte kommer generera riktigt lika mycket respons som den förra (läs här). Mest värmande kommentaren hittade jag på NVP.se

Min man och jag läste din krönika på skilda håll utan att veta om att den andre läst den. På kvällen rekommenderade vi varandra at läsa den, och eftersom vi båda gjort det började vi diskutera den istället. Vi är båda överens; du har satt fingret på en mycket viktig fråga och din krönika är klarsynt, synnerligen sann och mycket nyanserad. Tack för tankeväckande läsning!

Betydligt trevligare än det anonyma mejl jag fick...

I övrigt är det dags att komma igen med jobben nu efter sommar och semester.
Nu är det dags. Så kom igen alla arbetsgivare där ute- ge mig vad jag tål.

Nu jävlar gör vi det här.

Läs krönikan här

Hej blogg

Några ballonger får illustrera texten den här gången.
Jag lovar att bli bättre på att använda egna bilder.
Inte nu. Men snart.

Länge sen sist, va?
Helgen har iaf varit helt okej, bitvis riktigt bra. Till de bra sakerna räknar jag framför allt Internationella Festen i Fisksätra. 2009 när extremhögern visar sitt inhumana ansikte både här och där känns det naturligtvis helt rätt att fira nationaldagen med annat än dragspel och knätofs. För en småbarnsfamilj är dessutom Internationella Festen bästa platsen på jorden med fiskdamm, ansiktsmålning, en massa god mat etc etc. Inga feta företagsloggor och kaffe för fem spänn. I like.

Anna körde sin fotostudio även i år. I ett partytält kunde man få sin bild med sig hem för en tia. Nittiosex bilder blev det. Hon jobbade hårt, min käresta.

Även Niklas Gabrielsson hade letat sig dit. Niklas var trummis i Misery Loves Co en gång i tiden. Numera kör han solo och släppte en soulplatta för ett par månader sedan.
Lyssna på smakprov här.
Fan, jag ser redan fram emot nästa år.
---
Annat bra i helgen: 2-års kalaset på Fiskarhöjden. Sparkcykeln som besöket från Uppsala hade med sig i fredags. Och att 138 köpt med sig snus från Rockbåten.

Dåligt i helgen: Att jag inte hann göra en mer inspirerad videohälsning till Jocke (Clawfinger) som firade sin 40-års dag i lördags. Han fick nöja sig med ett grattis och ett par "hurra" från min sida. Mer hann jag inte med. Men jag säger grattis igen och hoppas han hade en magisk jävla kväll i lördags.

Dagens mejl

Hallå där Patrik!

Jag heter Emil och är 18 år gammal, jag skulle jättegärna vilja ställa några frågor till dig.

Jag börjar med varför, du förstår jag gillar det här bandet Misery Loves Co. du kanske vet vad det är? Hursomhelst så har jag lyssnat på er i 3 år nu, upptäckte er av en slump och jag är så lycklig att jag gjorde det. Ni är/var i särklass ett av de bästa svenska banden genom tiderna och eftersom ni var "före min tid" så har jag aldrig kunnat se er live eller d.yl. Hursomhelst, i dag när jag läste metro såg jag din resencion av Mansons nya (instämmer helt). Då såg jag att resencenten hette Patrik Wirén, kan det vara DEN PW tänkte jag. Jag gjorde lite research och visst var det du.

Om du skulle tänka dig att svara på dessa frågor (eller några av dem) så skulle det betyda väldigt mycket för mig...

(Här följer ett gäng frågor som du, bästa bloggläsare, säkert är helt ointresserad av)

...Avslutningsvis vill jag bara påpeka hur synd det var att (efter vad jag har förstått) ML Co. är relativt förbisett idag. Kanske skulle ni kunna släppa någon samlingsbox eller liknande för att fräscha upp det sorgliga utbud av "musik" vi bjuds på idag i skivhandeln.

Tack på förhand med många varma hälsningar Emil

En dejt?

Någon har skickat ett meddelande till mig via Facebook.

HI PATRIK HOW ARE YOU ?MY NAME IS XXX AND I WOULD LIKE TO ASK YOU IF IS POSSIBLE FOR MY FRIEND YYY TO MEET YOU.
IN AUGUST WE WILL BE IN SWEDEN AND WE WILL STAY 1-2 WEEKS,HE WILL BE VERY HAPPY, TODAY IS YYY BIRTHDAY.
MY FRIEND YYY IS FANS OF MISERY LOVES SINCE 1996.
THANK YOU FOR YOUR ATTENTION
XXX

Observera att jag ändrat namnen. Nej, han heter inte XXX på riktigt och hans vän heter inte YYY heller. Även om det hade varit roligt.

Yngwie vinner årets humor

I dag är det dags för 2009 års upplaga av grammisgalan.
Som av en märklig slump rekommenderar YouTube mig att kolla in gamla klipp på Yngwie Malmsteen. Bland alla guldklimpar hittar jag klippet från grammisgalan 1998 när Yngwie delar ut priset för Årets Hård Rock till ett gäng svartklädda snubbar från Uppsala/Stockholm.
Han sluddrar, har problem att minnas vad bandet heter och pratar plötsligt engelska.

Yngwie gör vad clownen Yngwie brukar göra med andra ord.

Själv har jag definitivt snyggare frisyr i dag.

Lokalkändis

Visst, jag blev igenkänd av främlingar förr också.
När Misery Loves Co spelade och syntes som mest var det alltid några som kom fram och kommenterade senaste skivan/artikeln/spelningen/whatever när man var ute på krogen. Men det var på krogen det.

Nu när jag är krönikör på Nacka Värmdö Posten blir jag igenkänd i de mest oväntade, vardagliga, sammanhangen. Som i går när jag var hos tandläkaren i Saltsjöbadens centrum och kvinnan i receptionen frågade om hon fick ta bilder på mig när jag satt i väntrummet. Hon hade tagit bilder hela dagen för att använda till hemsidan. "När folk ser att du, en känd journalist, går hit då kommer alla att vilja komma hit", skämtade damen med kameran och jag blev sådär överraskad över att någon kände igen mig som jag alltid blir. För jag har fortfarande inte vant mig vid det där, trots att det var över ett år sedan jag började med krönikorna.

I väntrummet satt också en långhårig, ung snubbe som plötsligt kände att han kanske också borde känna igen mig.
"Vem är du egentligen", undrade han.
"Jag skriver krönikor i Nacka Värmdö Posten", svarade jag.
Han nickade.
Nu visste han att bredvid honom i väntrummet satt en riktig lokalkändis.

Den här veckan skriver lokalkändisen om svensk spritkultur.
Ett fascinerande ämne.
Läs krönikan här

Minor Threat "Out of step".

Happy?

Jävlar vad märkligt.
Fick ett meddelande från ett grekiskt band, Ink, som skriver att de är stora fans av Misery Loves Co och att jag borde kolla upp deras låt "Misery the dream". Så jag går in på deras MySpace-sida och lyssnar. Låten inleds med riffet till gamla Misery-låten "Happy?". Sen kommer sången in och gör någonting helt annat än det jag gjorde. En annan melodi och helt andra ord. En annan låt helt enkelt. Efter det kommer plötsligt refrängen till "Happy?" och förvirrar ytterligare.

Det är alltså ingen cover. I bästa fall kan man kalla det en rätt oförutsägbar hyllning.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig, om jag ska bli arg eller smickrad.
Äsch, vad fan. Jag bestämmer mig för att bli smickrad.
Det är ju trots allt rätt kul att nån faktiskt lyssnar på Misery Loves Co 2008.

"Happy?" finns att höra på www.myspace.com/miserystillspeaks

Nostalgi

Misery Loves Co var dagens MySpace-band på Joyzine i veckan.
Så här skrev Mikael Mjörnberg i onsdags:

"De är många år sedan det här Uppsalagänget sa adjö med svulstiga industrieposet ”Your vision was never mine to share” och medlemmarna har bland annat gått vidare till framgångsrika skribentkarriärer hos Metro och som elektronikrattare åt In Flames, men det är aldrig försent att puffa för vad de en gång gjorde. Tungt, depressivt och med en melodikänsla få förunnade bjöd Misery Loves Co. världen på ett par utmärkta plattor. No Exit, som här finns som livevideo från Wolverhampton, kan vara karriärens starkaste kort."

"Framgångsrik skribentkarriär". Jo, man tackar.

Sidan de syftar på har skapats av Max, ett Misery Loves Co-fan från Kanada. Han har bland annat lyckats på tag på en liveinspelning från wolverhampton som jag inte sett tidigare.

Kolla sidan här

Tonight's the night

I dag kommer Greg Dulli (ex-Afghan Whigs) och Mark Lanegan till Stockholm för ett gig på Debaser Medis. Det är heeeelt galet att jag missar den spelningen. Under namnet The Gutter Twins har de levererat en platta som lovar att det blir en riktigt bra kväll.

Kolla I förbund med omoralen för utförlig recension.

Men jag har annat för mig i kväll. Jag och 138 (Imperial Leather, Sonic Ritual) spelar plattor på Debaser Slussen. Warrior Soul står på scenen. Jag är jävligt peppad på det också. Vi turnerade ihop en gång för länge sedan, i Storbritannien. Fast vi fick väl ingen närmare kontakt precis. Tyvärr. Vi (Misery Loves Co) var tungsinta depprockare som drack vodka och satt i ett hörn. Warrior Soul gillade kokain, hade "Fucker" skrivet över ryggen och gillade rock'n'roll. Med allt vad det innebär.

Det var inte förrän efteråt, när jag kom hem och lyssnade på "Space Age Playboys", som jag insåg vad jag hade missat. Nu är jag glad att jag får en ny chans att se bandet.

Hoppas de kan leverera även 2008.

Malmsteeeen!

För tio år sedan tog jag emot en Grammis för "Årets hård rock" med mitt band Misery Loves Co. Det var på den tiden då Grammisgalan var galan som gällde och alla (inklusive jättegamla tanter som gratulerade dagen därpå) såg programmet. Den som delade ut priset var en ganska förvirrad, möjligtvis full, rockräv vid namn Yngwie Malmsteen. Han hade stora problem med att få till det där namnet "Misery loves Co". Han sluddrade, sa fel, skakade på huvudet och började om igen innan han fick det rätt.
Men jag förlåter honom.
Det är klart att sveriges gitarrhjälte #1 har dålig koll på saker som sker utanför hans värld av Rolexklockor och drinkar vid poolen.

Nu kommer Yngwie till Sverige.

16 juni Göteborg, Trädgårn
17 juni Stockholm, Berns