Konserttips och kärleksförklaringar

Underskattade Dälek spelar på Strand, Stockholm 4 november.
---
Dr Farm besökte oss i radhuset i går och påstod med stor övertygelse att Juliette Lewis är det sexigaste man kan se på en scen. Har hon rätt? Svar ges på Berns 31 oktober.
---

Åsså några fina ord via Facebook:

"Hey bro - I know you don't know me in the real world - and I don't wanna sound like a crazy stalker type - but just wanted to say a quick thanks for the music in Misery Loves Co, I know that was ages ago but I was really into it growing up in Australia - anyways - hope all is well :)"

Och från Madrid, Spanien:

"I just want to dedicate you some lines to say something that probably you've heard before, but that I must say to feel confortable: I've been following your musical path since I discovered Misery Loves Co. by accident in a party in 1995, and later on with Alpha Safari. I just want to thank you for the music you created in the past, music that allowed me to inspire and create themes for my current band and way of life.

The last time I saw you was in Madrid, in 2000 since you were touring around with Earthtone9 and Kill II this, and these bands, together with yours, were part of my favourite ones. After the show, I talked to you and some of the other guys; I remeber I was 20 at that time and sharing opinions with you was kinda cool!!

Well, that's it. Thanks for your music. That's what I was willing to say.
Take care and, well, if someday, somewhere, MLCo gather again, remember that in Spain you'll be always welcome."

Fint, va?

Babyboom

Annat man tänker på när man sitter på ett tåg och ser tillbaka på helgen som gått: Barn.

Två par som jag tycker om väldigt mycket fick ju barn nästan exakt samtidigt. En tjej kom till världen natten till lördag och några timmar senare var det dags för nästa att presentera sig. Jag ser väldigt mycket fram emot att träffa båda två.

Den yngsta av de båda syns förresten på Just Can’t Hate Enough.

Bedårande förstås.
Något annat vore helt orimligt.

Dagens mejl

Hallå där Patrik!

Jag heter Emil och är 18 år gammal, jag skulle jättegärna vilja ställa några frågor till dig.

Jag börjar med varför, du förstår jag gillar det här bandet Misery Loves Co. du kanske vet vad det är? Hursomhelst så har jag lyssnat på er i 3 år nu, upptäckte er av en slump och jag är så lycklig att jag gjorde det. Ni är/var i särklass ett av de bästa svenska banden genom tiderna och eftersom ni var "före min tid" så har jag aldrig kunnat se er live eller d.yl. Hursomhelst, i dag när jag läste metro såg jag din resencion av Mansons nya (instämmer helt). Då såg jag att resencenten hette Patrik Wirén, kan det vara DEN PW tänkte jag. Jag gjorde lite research och visst var det du.

Om du skulle tänka dig att svara på dessa frågor (eller några av dem) så skulle det betyda väldigt mycket för mig...

(Här följer ett gäng frågor som du, bästa bloggläsare, säkert är helt ointresserad av)

...Avslutningsvis vill jag bara påpeka hur synd det var att (efter vad jag har förstått) ML Co. är relativt förbisett idag. Kanske skulle ni kunna släppa någon samlingsbox eller liknande för att fräscha upp det sorgliga utbud av "musik" vi bjuds på idag i skivhandeln.

Tack på förhand med många varma hälsningar Emil

Semesterminne

Ibland (alltför sällan) kommer den bara över en. Den där insikten om att, shit, vilken tur jag haft ändå.

Jag står i en matvarubutik i Arguineguin, Gran Canaria. Mina varor har just passerat den uttråkade tjejen i kassan och jag ger henne mitt kort för att betala. Men någonting är fel. Tjejen tar tillbaka ett par av varorna, tittar på kvittot, skakar på huvudet medan hon säger några spanska fraser och börjar knappa in koder på sin kassaapparat. Anna står ett par meter bort, dottern sitter i en nyinköpt sulky.

Det är egentligen inget särskilt med den här stunden – även om vi råkar befinna oss på soliga Gran Canaria för en veckas semester. För egentligen är jag ju lite lätt grinig - gick upp fyra i morse och har inte ätit på säkert 8-9 timmar. Och tjejen i kassan är i akut behov av en charmkurs.

Ändå är just den här stunden magisk.

Jag ser på Vega och Anna och fylls plötsligt med insikten om att jag är så jävla glad över att de båda finns i mitt liv. På en sekund är världen en ny och bättre plats.

Ett ställe där man vill stanna så länge det bara går.