Precis innan jag skulle flytta hemifrån skaffade mina föräldrar en hund. Det var en liten gullig sak som var lätt att tycka om. En jycke som gamla damer inte kunde passera utan att utbrista i ett "åh, en sån söt liten hund!" Det var väl trevligt antar jag, men samtidigt förstod jag inte riktigt vad vi skulle med det där lilla djuret till. Att offra en del av sin frihet för ett barn är en sak, men en hund?
Nu förstår jag bättre. I dag publicerade franska Metro en artikel om en jycke som dyrkar death metal.
Jag önskar att mina föräldrar hittat en lika underhållande hund.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
För oss är det precis tvärtom.
Vi kan inte förstå att man väljer bort sin frihet för ett barn.
Även om du blir låst med en hund så kan du ändå gå på konserter utan att skaffa hundvakt, gå i affärer utan barnskrik och du behöver inte heller byta bort alla filmer och skivor i bokhyllan mot barnvänligt material.
Så ser vi på saken :)
Hej Malin,
Vad fint att du hittat hit!
Jag tycker också om hundar. Särskilt såna som älskar death metal. Men att vara hundägare är nog inget för mig.
Ps Måste man byta ut alla filmer och skivor mot barnvänligt material? Näe, det går ju inte. Gullan Bornemark kommer aldrig ersätta Atari Teenage Riot i min samling.
Skicka en kommentar