Varför, Di Leva, varför?

I en annan tid, ett annat liv och i en annan stad såg jag Di Leva för första gången. Just där och då var jag säker på att det var det bästa jag någonsin sett. Jag tror skivan hette "Noll", Jörgen Cremonese var gitarrist och konserten var så utomjordiskt bra att det framstod som helt rimligt att Di Leva faktiskt var sänd från en annan planet för att sprida sitt kärleksbudskap. När han återvände till staden (Uppsala) några månader senare köpte jag två biljetter till spelningen. Min vän var måttligt intresserad så jag betalade även hennes biljett, bara för att hon skulle kunna förstå vad jag tjatade om.

Det var länge sedan nu.

I dag, på väg till ett möte på Odenplan, bläddrar jag i dagens Metro. På förstasidan läser jag "Varför, Di Leva, varför?" Anledningen är min recension av Gävlesonens nya coverplatta "Lovestar". Jag har delat ut mitt allra första bottenbetyg sedan jag började betygsätta skivor i tidningen för fyra-fem år sedan. Till Thomas Di Leva. Vem hade trott det för tjugo år sedan?

Recensionen i Metro:

Di Leva tolkar hits från 80-talet och den stora frågan är varför. Varför förminskar han fantastiska låtar som The Cures ”Boys don’t cry”, Bob Marleys ”Redemption song” och Neil Youngs ”Rockin’ in the free world” till billig familjetechno? Det övergår mitt förstånd. Möjligtvis kan ”Lovestar” fungera i den mest omdömeslösa baren på Finlandsfärjan, men det är knappt. Så illa är det.

Di Leva tolkar inte, han slaktar.

Brutalt.

Andra tidningar om "Lovestar":

Aftonbladet

Expressen

DN

Dalarnas Tidningar

SvD