Nirvanas "Bleach" fyller 20

Första gången jag hörde talas om Nirvana var 1989. Min vän Mark, en kolasnortande, intensiv snubbe med ett smittande skratt och snälla ögon, hade sett bandet i USA och skrev i ett brev att det här gänget måste jag kolla upp. Mark var trummis i Coroner och bodde i Berlin när jag var där för att (som 16-åring) spela in en platta med Midas Touch. Nu var Coroner på turné i USA och han hade just upptäckt Nirvana - ett lovande band från Seatttle.

Kort därpå hittade jag "Bleach" i en reaback på Expert i Uppsala för tio spänn. Det tog ett par lyssningar men sedan var jag fast. Det är möjligt att "Bleach" är den skiva jag lyssnade allra mest på när 80-tal övergick till 90-tal. Efter ett par år av hardcore, thrash etc blev skivan en sorts påminnelse om var jag kom ifrån. Vilken musik som egentligen låg mig närmast hjärtat.

När "Nevermind" skulle ges ut var jag antagligen snabbast i landet med att köpa den. Först blev jag besviken, något annat var oundvikligt med tanke på förväntningarna som byggts upp efter "Bleach". Jag tyckte det lät alldeles för polerat. Men snart älskade jag "Nevermind" lika mycket som jag älskat "Bleach".

I dag har jag inte längre skivan i vinylsamlingen. Jag lånade ut den till en vän som tog livet av sig och såg varken vännen eller skivan igen. Något år tidigare hade Kurt Cobain gått samma öde till mötes.

Det 20-åriga debutalbumet ges nu ut i lyxig återutgåva av skivbolaget Sub Pop. 4 november släpps en version av "Bleach" som även innehåller en outgiven liveinspelning av en komplett show från 9 februari 1990 på Pine Street Theatre i Portland, Oregon.