Visar inlägg med etikett kent. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kent. Visa alla inlägg

söndag 25 oktober 2009

Carolina och Khoma

Den begåvade och vackra fotografen Anna Ledin har plåtat albumaktuella sångerskan Carolina Wallin Pérez. Dagens Nyheter.
---
Khoma har börjat arbeta med ny platta.
Intervju i VK.

måndag 1 juni 2009

Kent i jazzversion


Foto Anna Ledin

Har du alltid undrat hur Kents bekanta melodier skulle låta med en ung jazzsångerska vid mikrofonen? Nu är svaret här. På onsdag släpps "Pärlor" i en jazzig version och i höst kommer albumet "Pärlor och svin". Sångerskan heter Carolina Wallin Pérez och låten kan du höra på hennes MySpace-sida.

måndag 6 april 2009

Thåström i Karlstad part II


Thåström, Nöjesfabriken 090404.
Foto Anna Ledin


Karlstad i lördags.
Sist jag träffade Thåström var i Gävle under turnén han gjorde med Kent och Hellacopters. Nicke från Hellacopters fyllde 30, så det var väl några år sedan nu. Under 90-talet råkade vi på varandra betydligt oftare, när Misery Loves Co och Peace Love & Pitbulls var inne på liknande musikaliska resor och spelade tillsammans vid ett par tillfällen. Nu ses vi i en väldigt stor och vacker lägenhet i centrala Karlstad. Turnéavslutningen firas stillsamt med band och crew, plockmat och ett väl tilltaget barskåp. Precis som i Gävle står jag snart och babblar gamla gemensamma bekanta och rockmusik i största allmänhet med Sveriges finaste rockstjärna.

Fast den här gången pratar vi allra mest om föräldraskap, Stockholm, bilkörning och en massa annat som får stanna mellan oss. Om Thåström någon gång bestämmer sig för att låta sig intervjuas igen hoppas jag att det är mig han pratar med.

Det skulle bli en riktigt bra intervju, det är jag helt säker på.

söndag 18 januari 2009

Rapport från P3 Guld

En stor del av landets musikbransch fanns på plats i Gbg i går. Även Fisksätra fanns representerat gånger två i form av undertecknad och Linnéa Jönsson, supercool sångerska i Those Dancing Days - nominerad till årets grupp. I jämförelse med trötta Grammisgalan var P3 Guld klart lättare att uthärda. Högre tempo, mindre pinsamheter och fler oväntade vinnare gjorde att galan kändes som en succé. Anna Ternheims mäktiga ”What have I done” och Hello Saferides ”Anna” (tillsammans med Detektivbyrån) var mest minnesvärda. Soundtrack of our lives missade jag eftersom jag sprang runt och letade alkoholhaltiga drycker. Jag önskar att jag hade missat Hammerfall istället.

Men galan i all ära, det är ändå efterfesten på hotellet Elite Park Avenue som man kommer minnas längst. Om jag hade haft en kamera med mig är det här några av bilderna ni hade fått se.

(Gitarrist i Soundtrack of our lives med gitarr över axeln)
Han var nyktrare än de flesta den här kvällen, Svålen. Men så jobbar han antagligen hårdare än nån annan musiker i landet också. Den här kvällen sågs han med både TSOOL och Adiam Dymott. Svålen spelade också gitarr med Broder Daniel på deras avskedskonsert i somras. Otroligt cool snubbe. Han lämnar festen tidigt. ”Ska hem och lyssna på Deep Purple” tror jag han säger. Men jag kan ha fel.

(Markus Krunegård i foajén på hotellet.)
Han såg väldigt blek ut den här kvällen. Inte ens priset för Årets Låt kunde hålla kräkningarna på avstånd. Han försäkrar mig att han bara ätit nåt olämpligt, att den där thaimaten kvällen innan är boven i dramat. Jag är ändå skeptisk, håller mig lite på avstånd. Folk som kräks ska man inte bli för närgången med.

(Strängen från Dundertåget smuttar på en drink i baren direkt efter galan)
Tröttast var nog Dundertåget. Åtminstone till en början av kvällen. Så går det när man går ut för hårt kvällen innan P3 Guld. Ralf från Mustasch låter mest av alla hela jävla tiden och accepterar inte alls att killarna är lite trötta. På mycket bred göteborgska kräver han fest. När inte det funkar kräver han fest igen, den här gången på tyska. Jag har verkligen ingen aning om varför han pratar tyska. Men det är väl metal antar jag.

- Dundertåget spelar för övrigt in en video till "Ifrån mig själv" nästa vecka.

(Före detta Kentmedlem sitter på sitt hotellrum och tittar på tv.)
Det där med fest och mingel verkar inte riktigt vara före detta Kentmedlemmens grej. Han är dessutom helt ointresserad av att prata om sitt gamla hardcore-band. Möjligtvis upplever han mig som en aning tjatig. Men till slut reser han sig ur sin stol och följer med oss andra ut ur rummet.

(Nuvarande Kentmedlem svettas i dj-båset)
Ur högtalarna i den lilla baren hörs Broder Daniel. Jag minns inte vilken låt men jag tror att jag ser Anna Ternheim där inne. Och där nånstans står El Perro Del Mar och är märkbart lycklig över sitt pris för Årets Pop. Om man tittar noga på bilden ser man hur Thomas Rusiak (som tidigare under kvällen spelade Misfits ”Last caress”) sveper shots på golvet nedanför dj-båset.

fredag 7 november 2008

Kent i topp



Kentboxen, med det kontroversiella omslaget, toppar svenska försäljningslistan den här veckan, rapporterar Musikindustrin. Andra nykomlingar: Pink (#3), Agnes (#5), Frida Hyvönen (#9), Anastacia (#15), Hasse Alfredsson/Tage Danielsson/Lasse O´Månsson (#16), Tiger Lou (#24), Katie Melua (#27), Andreas Johnson (#29) och Pain (#30).

söndag 2 november 2008

Totalt Jävla Poetiskt

Efter sex dar i ett kallt men vackert (och snötäckt) Värmland är vi hemma igen.
Bläddrar kvickt genom de tidningar jag missat (DN och SvD) och fastnar för en formulering signerad Andres Lokko. Han skriver om nya Kentboxen, som han ger 5/6 i betyg, och avslutar recensionen på följande sätt:

... För när man lever med gruppens samlade verk kronologiskt uppradat över tio cd-skivor är den största upplevelsen inte att ta del av resan från replokals-demos till ett av vår tids största rockband, ty deras musikaliska närvaro och patos fanns där från nästan första stund, snarare är det det digra texthäftet som är den egentliga behållningen.

Hur det där i meningar, ­undertexter och noggranna referenser sakta målas upp en tunbjörkskt exakt bild av Norden, av Sverige. Av ”ett iskallt Ikea-land” från det allra tidigaste 90-talet fram till finanskrisens brant och den ursvenska ensamhetens kroniska obarmhärtighet."

Det är de sista orden i recensionen som får mig att stanna upp i mitt hetsiga bläddrande.

"Den ursvenska ensamhetens kroniska obarmhärtighet."

Det är en riktigt bra formulering.

Och visst skulle det kunna vara en låttitel med Totalt Jävla Mörker?