Boksnack

(Saxat från Close-Up #117)

Västerbottens Folkblad hittar de hetaste nyheterna i Close-Up:
Ny bok om Umeås hardcore-scen

Abhinanda återförenas

Det kom ett mejl från Abhinanda...

Tack vare ett antal mediepersonligheter med ett förflutet i tv-kanalen ZTV och Expressens nöjesbilaga Fredag har 1990-talet kommit att kallas det ironiska årtiondet. En tid då ideologierna var döda, ingenting längre hade någon betydelse och alla under 25 ville jobba med media. Det är möjligt att det var så det fungerade på Skånegatan i Stockholm.

Utanför tullarna var det annorlunda.

Ungefär samtidigt som tv-programmet Knesset började sändas bestämde sig ett antal ungdomar 70 mil längre norrut för att ta det slutgiltiga steget i sin radikala politiska övertygelse och börja ägna sig åt terrorism. Attentaten mot köttproducenten Scan satte medias sökljus mot en tidigare okänd ungdomsrörelse: Veganerna. Och i synnerhet de så kallade "militanta veganerna".

Till skillnad från postindustrialismens tidigare ungdomsrevolter handlade straight edge om att ta avstånd inte bara från alkohol och droger. Utan att vända hela det förljugna konsumtionssamhället ryggen. Musiken som fungerade som soundtrack till livsstilen gjorde inte att den uppfattades som mindre obegriplig och hotfull. En extremt aggressiv hardcore-punk med rötterna i Washington DC och band som Minor Threat och Youth of Today.

På Umeås fritidsgårdar, i synnerhet på Ungdomshuset Galaxen, arrangerades i 1990-talets början ett antal tumultartade punkkonserter där publiken var en lika betydelsefull del av showen som själva bandet. Pionjärer som Garbage Pailkids och Step Forward följdes snart av det genredefinierande bandet Refused. När några av bandets hangarounds tröttnade på att stagedivea i en soffa i den mytomspunna replokalen under Charlies kiosk bildades 1990-talets andra stora straightedgeband: Abhinanda. En ny replokal riggades upp i garaget hemma hos gitarristen Adam Nilssons föräldrar. Jonas Lyxzén spelade trummor. Mattias Abrahamson bas. Senare tillkom gittaristen Kristoffer Steen.

Den första spelningen ägde rum på Mariehems Ungdomsgård 1992. Under en hög av adrenalinrusiga ungdomar vrålade sångaren José Saxlund ut sina texter om avhållsamhet och impulskontroll i 180-gradig kollisionskurs med själva rockmyten. Hela bandet var av någon outgrundlig anledning klädda i lakan. De följande åren spreds berättelsen om Umeå HC och den kollektiva extas som präglade scenens livespelningar över världen. Abhinanda turnerade i Europa inför publik på hundratals och ibland tusentals personer.

Efter 3 album och hundratals spelningar splittrades bandet 1998 och medlemmarna spreds för vinden. 15 år senare återförenas det legendariska straight edge-bandet tillfälligt för fyra spelningar innan det för evigt går i graven. Tre i Japan. Och en på Kafé 44 i Stockholm den 26/1 2010.

Swordfishtrombone

I dag förde mitt intresse för straight edge mig till Uppsala. Dagens vegetariska på Katalin (god soppa), en stunds samtal med en av de forna medlemmarna i Abhinanda och sedan tåget tillbaka till Stockholm igen.

I helgen beger jag mig längre norrut än så, till Umeå. Dit ska även Diamanda Galas, som uppträder på Södra Teatern i Stockholm i morgon. På fredag besöker hon festivalen Made i Umeå och ryktet säger att hon bara äter svärdfisk.

Frukost? Svärdfisk.
Lunch? Svärdfisk.
Middag? Svärdfisk!

Jag är ju inte helt hundra på att det stämmer, men jo, jag väljer att tro på det. Diamanda Galas är trots allt Diamanda Galas. Klart hon bara äter svärdfisk.

Intervju med Diamanda Galas i DN
Mer om festivalen Made

Back to the 80's

"Adam & the Ants var en punkgrupp som bildades 1971. Bandet splittrades 1982, då sångaren Adam Ant ville satsa på en solokarriär." (Saxat från Wikipedia.) En vårnatt 2009 återupptäcker Rogerts Blogg bandet och inser att det faktiskt finns låtar som har en viss charm fortfarande.
---
LÄGESRAPPORT:
Nu: Straight edge.
I kväll: Alkohol. Vårdrinkar på Marie Laveau och sedan Dundertåget på Debaser Slussen.

En kola hos Hare Krishna

I dag förde mitt intresse för den svenska straight edge-scenen mig till Hare Krishna Center vid Fridhemsplan. Där pratade jag länge med en amerikan som bjöd på hemgjord kola och var allmänt sympatisk. Det känns lite fint att Krishna finns där, mitt i slasket, stressen och skiten vid Fridhemsplan. Man duckar undan för ilskna busschaufförer, stressade mammor med barnvagnar (och ett litet barn som säkert skulle må bättre någon annanstans), folk som skenar på lunch och heroinister och kontorister och... Plötsligt. Efter att ha tagit ett litet, litet kliv åt sidan, befinner man sig hos Hare Krishna. Man förvånas över att sådant lugn kan existera så nära allt det där andra.

Men det gör det.

När alla medier rapporterar att världen håller på att gå åt helvete, då är det rätt välgörande med en plats där någon bjuder på hemgjord kola.

Straight Edge Hardcore

När Abhinanda splittrades 1999 packade sångaren José Saxlund ned mikrofonen och sa att nä, nu skiter jag i det här. Istället för musik ägnade han sig åt helt andra saker. Fotboll till exempel. Men nu verkar han vara sugen på hardcore igen. Än så länge finns inga låtar att lyssna på, men förhoppningsvis kommer vi få höra Soundtrack For Violence under 2009.

A blast from the past

Lördag 21 februari 2009

Barnvakt i huset även denna helg betyder att jag och fästmön kan ägna oss åt annat än att leka mamma, pappa, barn. Hon hoppar in i Volvon för att möta upp sångerska i Hornstull. Plåtning inför albumdebut står på schemat. Själv har jag stämt träff med före detta medlem i Refused och Abhinanda för ett par timmars snack om gamla tider. Jag brukar göra sånt på lördagar, ta en kaffe med någon som var involverad i hardcore-scenen i Umeå under 90-talet.

Men det berättar jag mer om någon annan gång.

Nedan - ett smakprov på hur det kunde låta i Umeå 1996.

Lokalkändis

Visst, jag blev igenkänd av främlingar förr också.
När Misery Loves Co spelade och syntes som mest var det alltid några som kom fram och kommenterade senaste skivan/artikeln/spelningen/whatever när man var ute på krogen. Men det var på krogen det.

Nu när jag är krönikör på Nacka Värmdö Posten blir jag igenkänd i de mest oväntade, vardagliga, sammanhangen. Som i går när jag var hos tandläkaren i Saltsjöbadens centrum och kvinnan i receptionen frågade om hon fick ta bilder på mig när jag satt i väntrummet. Hon hade tagit bilder hela dagen för att använda till hemsidan. "När folk ser att du, en känd journalist, går hit då kommer alla att vilja komma hit", skämtade damen med kameran och jag blev sådär överraskad över att någon kände igen mig som jag alltid blir. För jag har fortfarande inte vant mig vid det där, trots att det var över ett år sedan jag började med krönikorna.

I väntrummet satt också en långhårig, ung snubbe som plötsligt kände att han kanske också borde känna igen mig.
"Vem är du egentligen", undrade han.
"Jag skriver krönikor i Nacka Värmdö Posten", svarade jag.
Han nickade.
Nu visste han att bredvid honom i väntrummet satt en riktig lokalkändis.

Den här veckan skriver lokalkändisen om svensk spritkultur.
Ett fascinerande ämne.
Läs krönikan här

Minor Threat "Out of step".