Fredag i Umeå

Av en lycklig slump befinner jag mig i Umeå samma helg som MADE pågår. Ibland har man tur. Det är verkligen en fantastisk festival som jag definitivt kommer hålla koll även inför nästa år. Om man har ett hyfsat öppet sinne och inte räds ord som performance och poesi så finns det en hel del guldkorn att vaska fram. Känslan jag hade i går kväll när jag promenerade omkring på området (Norrlandsoperans mäktga hus) var att precis vad som helst kan dyka upp runt nästa hörn. Hörde Mattias Alkberg läsa poesi på Operaplan, några minuter senare ramlade jag nästan in i ett par tjejer som kröp omkring och illustrerade djur i bur.
Antar jag.
Såg ett par låtar med Gudrun Gut (som bland annat sammarbetat med Neubauten), hörde kompositören Sten Hansson läsa poesi som blev allt märkligare för varje minut och såg kidsen dansa sig svettiga till LondonbaseradeAutokratz.

Och så Diamanda Galas förstås.
Denna märkliga varelse, detta väsen, med en röst som inte går att nonchalera. Påfrestande i vissa stunder men alltid fascinerande. Avantgardens svarta ros lockar både hårdrockare och äldre kulturtanter. Fint.
---
Observation: En frisör i Umeå har döpt salongen till Hårizont.
---
Frågeställning: Hur ung ser jag ut, egentligen? Att visa leg på systemet är en sak, men i går undrade konduktören på Saltsjöbanan om jag fyllt 20 när jag skulle köpa biljett. Några timmar senare fick jag visa leg för en ung kassörska på ICA när jag skulle köpa en folköl.
Jag är 37 år. Borde jag skaffa skägg? Eller kanske bilda ett pojkband?
Hm, jag får fundera på det där.