Lördag i Umeå

Någon skrev i en blogg någonstans, jag minns inte var, att David Sandström alltid är bättre i Umeå än i Stockholm. Jag tror den insiktsfulla bloggaren tyckte att Umesonen alltid har en annan distans i Stockholm. Efter gårdagen, när jag för första gången såg David Sandström Overdrive på hemmaplan, är jag böjd att hålla med.

Spelningen i går var i alla fall otroligt mycket bättre än i Stockholm för några veckor sedan. Men det handlar säkert inte bara om var han råkar befinna sig rent geografiskt. Den här gången hade bandet till exempel med sig den där nya, unga gitarristen genom hela spelningen. I Sthlm hoppade han bara in under några låtar för att avlasta David när han fick feeling. Nu koncentrerade sig David - som värmde upp inför spelningen med att göra "Start Me Up" tillsammans med skönsjungade seniorerna i Generationskören - helt på sången och sjöng bättre än någonsin med en utlevelse som han bara snuddade vid när jag såg bandet sist.
Total närvaro hela vägen.

Och mellansnacket. Vissa kvällar är David så bra på det där, andra gånger fungerar det sämre. I Stockholm fick Oskar be David, som inte sa särskilt mycket mellan låtarna, att prata för att han skulle hinna få ordning på trummorna. I Umeå tvingas han be honom sluta snacka. "Det finns någonting som heter klocka också", säger han och syftar på att konserten faktiskt ska vara över kl 22. Bandet avslutar med att bjuda in Generationskören för två covers - The Faces och Ac/Dc ("For those about to rock").
Jag har aldrig sett David Sandström Overdrive så bra som i går.
---
Annars då? Jo, jag hann med en del mellan intervjuerna med forna Refusedmedlemmar. Jag beskådade en raggarträff på Operaplan, lysnade på tonåringar som spelade Black Sabbath (Paul Green School Of Rock) och hamnade mitt i en vigsel av Lisa från Storuman och Daniel från Tärnaby. Paret vigdes av Umeås raggarkung Big Papa.

I dag: Stockholm.