Rastlös jukebox

Fredag.
Den lyxiga 5-rätters middagen på Hornsgatan är avslutad. Det lätt vingliga sällskapet tar med sig glasen ut i vardagsrummet och vinglasen får sällskap av oräkneliga shots. Snart utspelar sig en besynnerlig kamp vid stereon. ALLA vill spela just sin favoritlåt. I takt med att spritflaskorna töms spelas allt kortare bitar av låtarna som Spotify har att bjuda på. Tjugo sekunder Violent Femmes. Lite Nine Inch Nails, Jay-Z, Pretenders ("Brass in pocket"), Strokes, Dixie Chicks, Sepultura, Broder Daniel, Timbaland, Ramones, Depeche Mode, Blonde Redhead...

Och Soundtrack Of Our Lives.

Jag skrev om senaste släppet, "Communion", förra veckan och står fast vid att det är en riktigt bra skiva. Men debuten.... "Welcome to the infant freebase" måste vara en av de bästa skivorna som gjorts i det här landet.
Eller hur?
Så kändes det när jag fyllebrottades i en soffa på Hornsgatan och så känns det när jag sätter mig vid datorn en måndagsmorgon för att skriva en artikel om Frida Hyvönen.