Rocklahoma!

Över: Living Colour spelar för allt annat än fullsatta bänkrader
Under: Davy Vain i Vain
(foto Gustaf Höök)

Festivalsommaren närmar sig sitt slut. Själv har jag nöjt mig med att besöka Göteborg och Hultsfred, men det finns ju förstås festivaler utanför landets gränser också. En heter Rocklahoma och hålls i Pryor Creek, Oaklahoma. Här fokuserar man helt på 80-tals rock. I år besökte akter som Tesla, Dokken och Queensrÿche festivalen. Eminente Close Up-skribenten Gustaf Höök fanns på plats för att spana in spektaklet.

Här är hans rapport...

"Mina förväntningar var höga inför andra upplagan av Rocklahoma, redan nummer ett bland festivaler som håller den partysugna åttiotalshårdrockens fana högt. Kanske inte på att alla band skulle vara fantastiska. Uppställningen innehöll några rätt lökiga orkestrar. Men jag hade väntat mig en parad av rockers på väg mot eller förbi de fyrtio – men utan tanke på att bli "normala". Eller i alla fall med ambition att köra den gamla stilen fullt ut, om än bara för några dagar. Snubbar i skinnbrallor och tuperat hår. Bedagade glamdrottningar som försöker klämma sig in i sina gamla outfits.

I stället ser de flesta ut som slafsiga semesterfirare på väg till stranden. Stillösa och ofta med några – ibland många – trivselkilon under de säckiga kläderna.

På så sätt var Rocklahoma en besvikelse. Vibbarna var inte särskilt rock'n'roll. Men största anledningen till att den riktiga känslan inte infann sig var de glesa publikleden. Nätrapporterna om sexsiffrigt besökarantal kan möjligen stämma om man lägger ihop alla fyra och en halv dagarna. Men till och med då tvivlar jag. Det var i alla fall först framåt kvällarna det kändes något så när välfyllt framför scenen. Annars gapade många platser och rader tomma på de numrerade bänkar som tog upp all plats från scenen till mixerbordet. Alla dessa – enligt uppgift 6 000 platser – räknandes som VIP, och många festivalgäster var uppenbarligen inte intresserade av att insupa musik redan från mitt på dagen, då de första banden gick på. Och även utanför VIP-området var det glest. Bara några få tillfällen under festivalen lät publiken så mycket som på Sweden Rock Festival eller Metal Town.

Okej, färdiggnällt för ett tag.

Rocklahoma hade såklart sina höjdpunkter. En fin avslutning, till exempel, med ett Queensrÿche som (för sista gången?) framförde "Operation: Mindcrime" i sin helhet. Med skådisar och rekvisita och allt, och med en kort men effektiv greatest hits-kavalkad sist i setet. Synd bara att gitarristen Mike Stone – till en början iförd fånig mask och därefter blottandes yvigt helskägg – är helt offside både visuellt och spelmässigt. Lira De Garmos partier som de ska låta eller dra åt helvete!

Fler vinnare: Tesla (som både drog publik och fick igång den), L.A Guns (det glödde om Traciis gitarr och nye sångaren var helt okej), Sebastian Bach (hans energi tycks aldrig sina), Dokken (Don fixar inte de höga tonerna, men setlistan var grym), Lynch Mob ("Wicked sensation" svängde styggt och bandet gjorde en bättre "Into the fire" än Dokken), Living Colour (oväntad bokning som, hmm, funkade utmärkt), Kix (energi!) och Triumph (även om det var mer känslosamt att se första comebackgiget på SRF) och Bret Michaels (trots fåniga covers och för mycket tjôt).

Mest exklusivt för en svensk: Trixter, Pretty Boy Floyd och Vain – gäng som sällan eller aldrig gästat våra breddgrader. Och alla klarade sig galant. Särskilt ett supertaggat Trixter med leende pojkansikten och ett Pretty Boy Floyd som gav allt (och lät oväntat bra), den tidiga timmen (gick på elva på förmiddagen) och fåtaliga publiken till trots. Vain? Jorå, Davy körde barfota i skinnbrallor – men lurade oss på "No respect".
Mest exklusivt rent allmänt (tillsammans med Triumph): Lita Fords stora återkomst, som dessutom blir en smärre succé. Den gamla Runaways-räven låter och ser pigg ut, och det är ingen tvekan om att hon varit saknad.

Mest överrumplande: vädret. Solen stekte obarmhärtigt från Oklahomas julihimmel, men tidigt på lördagkvällen slog det om på bara några minuter. Ett oväder med piskande regn och orkanvindar drog in över det platta landskapet – festivalen hölls på åkermark utanför hålan Pryor i delstatens nordöstra hörn – och tvingade fram ett avbrott på ett par timmar. Det gigantiska VIP-tältet stod pall (även om det tog in vatten och skakade rejält), men de två sidoscenerna blåste omkull.
Händelsen skakade om på ett sätt som själva arrangemanget inte riktigt mäktade med."
Gustaf Höök