Way Out West fredag

Neil Young gillar Burger King. Hamnar bakom honom på avenyn när vi är på väg mot festivalområdet. Han muttrar lite över att det inte finns nåt ställe där man bara kan plocka upp käk och ta med sig, han vill ju inte sätta sig vid ett bord. Han skiner upp när han ser Burger King och snart styr sällskapet stegen mot den bekanta flaggan.

Hela gårdagen präglas av Broder Daniel som gör sin avskedsspelning. De mest hängivna fansen ställer sig längst fram redan tolv timmar innan Henrik Berggren och hans mannar äntrar scenen. Nick Cave måste ha blivit en aning överraskad när han ser tjejerna som står längst fram med skitsura miner genom hela Grinderman. Nick Cave och hans mannar gjorde för övrigt en bitvis skitbra spelning, om än alldeles för lång. Det haltar lite emellanåt, bandet har ännu inte fått ihop ett låtmaterial som matchar Nick Caves röst och utstrålning. Men i vissa av låtarna bränner det till ordentligt.

Sonic Youth var bra. Såklart. Inga feta överraskningar för oss som sett bandet förr, men stabilt. Och Kim Gordon är för alltid en av rockvärldens coolaste. Mer lyriska var några medlemmar från Hellacopters. Träffade Strängen under spelningen och lite senare även Robban och båda var så imponerade att de knappt kunde prata.

Vädret då? Vi möttes av strålande sol i Göteborg och bortsett från ett par korta regnskurar så var det en vacker kväll på Way Out West.

Men vädret hade knappast spelat någon roll när det gäller intresset för Broder Daniels avskedsspelning. Hela publiken, 24 000, är där och får höra ett pärlband av dessa fantastiska låtar. Längst fram gråter tonåringar medan Henrik Berggren sjunger om utanförskapet, om att dö när man är ung, om att det inte finns någon tid kvar.

Det finns så mycket att säga om konserten, men det får vänta. Tårarna har knappt torkat än.
Mitt betyg: 5/5. Lätt.

Aftonbladet nöjer sig med 3/5.