Mex? Mex!

Rykande färsk video med Mariachi El Bronx.

Smärtstillande, Pastis och en ny krönika

Dåligt med bloggande på sistone. Nu igen.
Men en länk til senaste krönikan kan jag i alla fall bidra med. Bara för att hålla liv i den gamle bloggbesten. Den här gången har jag skrivit under påverkan av smärtstillande och Pastis.

Trevlig läsning.

Läs min krönika i Nacka Värmdö Posten här

Veckans skivrecensioner

Arctic Monkeys släpper sin tredje platta i veckan.
"Humbug", som producerats av Josh Homme, är aningen flummigare än tidigare. "They were looking for weird and I know where it is..." säger Josh i senaste numret av Mojo. En oväntat bra platta som får en trea av mig i Metro.

Andra tycker till om "Humbug":
DN (4/5)
Expressen (3/5)
Aftonbladet (3/5)
GP (2/5)
---

Annat som recenseras: Sean Paul, UDO (3 i Aftonbladet), The 69 Eyes (3 i Expressen), Willie Nelson (3 i Aftonbladet, 5 i DN), Whitney Houston, Blänk och Tom Malmquist.

Tuff Kärlek

Pressreleasen till skivan (författad av en kille som när han var liten önskade att hans föräldrar döpt honom till Rogert):

Efter tre album med The Plan - och lika många med Broder Daniel - är det slutligen dags för Theodor Jensen att debutera som soloartist. Med ”Tough Love” finns inte längre ett bandnamn att gömma sig bakom.
- Det fanns en historia med The Plan som gjorde att jag kände lättnad över att byta ut namnet. Nu blir det istället som en nystart, säger han själv.

Samtidigt var The Plan alltid Theodors musikaliska vision. På omslaget till hyllade ”Walk for gold” (2006) stod han dessutom helt ensam på omslaget. Gruppen hade redan då förvandlats från kvartett till duo för att slutligen bli ett soloprojekt. Trots det stod det fortfarande The Plan på skivan. Tiden var ännu inte mogen för den nystart som ”Tough love” innebär.

Skivan spelades till stora delar in i Björn Olssons studio på Orust. Geografiskt ligger ön nära Göteborg men samtidigt kan man inte komma längre från stadens avgasdoftande desperation och distraktioner. Bland höga träd och öppet hav började Björn och Theodor prata om att spela in musik tillsammans.
- Det passade bra eftersom vi har ett lantställe på Orust nära Björns studio. Vi har druckit kaffe på verandan emellanåt så det kändes naturligt att göra någonting ihop. Jag har alltid gillat det han gör, framför allt hans egna saker. Det var klockrent att vara där ute med honom, säger Theodor.

Grunderna spelades in tillsammans med ett välrenommerat kompisgäng bestående av trummisen Fredrik Sandsten, gitarristen Daniel Gilbert och basisten Oscar Wallblom. Även landets främsta soulröst Titiyo bjöds in. Hon och Theodor träffades i samband med en turné med Fläskkvartetten där paret sjöng ett par duetter tillsammans. Nu möts två av landets bästa sångare i lika coola som känslosamma ”Side by side”, en låt som känns som en klassiker redan vid första lyssningen. Något som i hög grad även gäller överrumplande singelspåret ”Songbird” och det fantastiska titelspåret om kärlek som lyckas uthärda i en ogästvänlig värld.

Give me a glance and I´ll build a garden here
You know that I believe
That the impossible dear
It can be done in tough love

Africa Rising

Tar en nypa Tinariwen till morgonkaffet.

Chan Chan

Inleder dagen med en klassiker från Kuba.

Raukenroll på fredag

Yes yes, på fredag spelar Stupidity och Gotlands stolthet Pascal i Gröndal. Det blir nog sista chansen att se Pascal på ett tag. Mimmi ska ju till Afrika för att göra sitt examensjobb och Isak drar ut och spelar med sitt Skriet.
Så... Gröndal alltså.

http://www.myspace.com/raukenroll
http://www.myspace.com/stupiditystockholm
---

Annat i Stockholm på fredag:
The Soundtrack Of Our Lives på Gröna Lund.
Kelly 8 på Southside Cavern.

Hänt sen sist

Dåligt med bloggande den här veckan, jag vet.

Men det blir lätt så när jag och Vega tar tåget till Värmland och äter nyplockade kantareller medan Anna är hemma med jobb och kräftskiva på schemat. Vi stannade en natt i de värmländska skogarna och fortsatte sedan vår resa till Tjörn där vi mötte upp med Anna (fästmö) för en bröllopsfest som varade i dagarna två. Sammanfattning: ett vackert bröllopspar och en galet bra fest.
---
(Det är förresten en riktigt bra idé det där, att låta festandet pågå under ett par nätter. Värt att anteckna för nästa sommars bröllopsplaner...)
---
Sen har vi ju hälsat på hos lilla Alice på Fiskarhöjden också. Jag sa "jävlar, vad liten hon är", vilket är det första jag säger varenda gång jag träffar en bebis. Som om jag aldrig sett en bebis tidigare. Alice var då fyra dagar gammal, just hemkommen och jag tror till och med hon tänkte att shit, vilken kass öppningsreplik.
---
Och på tal om inåt helt annat: 16 september spelar 1900 live för första gången någonsin! Platsen är Cirkus och 1900 agerar förband till Frida Hyvönen. Det är den enda planerade spelningen och blir kanske enda tillfället att höra 1900 live. Bör inte missas. Bakom namnet 1900 döljer sig Christian Gabel - sedan en tid fast medlem i självaste Bob Hund.

Nedan:
mitt sällskap på X2000 - Vega W.

Veckans skivrecensioner

Efter sommaruppehållet börjar skivutgivningen komma igång igen, vilket också innebär att fler tidningar publicerar skivrecensioner. I dag skrev jag i Metro om Soulsavers tredje släpp där Mark Lanegan återigen spelar huvudrollen. En rätt ojämn skiva med några fantastiska toppar.
Läs recensionen här

Skivan får en trea i NWT och Dagbladet och en 4 i Kristianstadsbladet.
---

Jay Reatard släpper nytt. "Watch me fall" recnseras i Sydsvenskan, Aftonbladet, Expressen och DN. Alla utom Sydsvenskan sätter en trea i betyg. Fullt rimligt om du frågar mig. Har för övrigt spelat inledningsspåret "It ain't gonna save me" en hel del på sistone.
---

Hårt hajpade Erik Hassles albumdebut hyllas av DN och Expressen. Även Metro och Sydsvenskan är positiva, om än aningen mer skeptiska.
---

Älskade The Bronx mexikanska utflykt Mariachi El Bronx släpps i veckan. NWT säger 2/5 medan Dagbladet i Sundsvall höjer ett snäpp.
---

Flest recensioner (vid sidan av ErikHassle) får The xx. Alla recensenter älskar skivan. 4 i DN, Kristianstadsbladet, Metro och Sydsvenskan och en fet femma i SvD.
---

Annat det skrivs om i veckan: Gösta Berlings Saga (4 i DN) , Mew, Pissed Jeans, Richmond Fontaine, Simiam Mobile Disco, Sparks och Stephen Sondheim.

Mer bra skit

Det tål att upprepas.
Switch Opens, tidigare Fingerspitzengefühl, släpper nytt 9 september. Den plattan vill du inte missa. Releasefest på Debaser 17 september.

www.switchopens.com
www.myspace.com/theswitchopens

Bra skit

På en spårvagn i Göteborg får jag kommande plattan med Göteborgsbandet We Live In Trenches i min hand. Har bara hunnit lyssna lite hastigt men det räcker för att inse att jag troligtvis kommer tjata en del om "Modern Hex" i höst.

På bandets MySpace-sida listas ett skönt gäng influenser:

Flipper, Sonic Youth, Union Carbide Productions, Joy Division, Poison Idea, Black Flag, MC5, Karp, Brainboms, Melvins, Stooges, Born Against, No Trend, Cro-Mags, Electric Eels, The Jesus Lizard, Discharge, The Crucifucks, SSD, Yes, The Damned, Minor Threat, The Ex, Crime, AC/DC, Ornette Coleman, Alice Cooper, XBXRX, Men's Recovery Project, Aerosmith, Anti Cimex, Kraut, Ebba Grön, Little Richard, Neurosis.

Själv tänker jag mest på Fucked Up när jag hör "Modern Hex".
Lyssna här

Annat värt att nämna (WoW)

Seun Kuti (fredag)
Tyvärr valde de allra flesta att se Bon Iver som spelade samtidigt. Men jag var där, liksom David Sandström och Promoe. Dock inte tillsammans. ”Cool och sexig” tyckte GP som gav konserten en fyra.

Robyn (fredag)
Bjöd in Dr Alban för att sjunga ”No coke”. Med Kleerup bakom trummorna. Bara en sådan sak.

Band jag önskar att jag hade sett men där jag förhindrades av mina arbetsuppgifter: Röyksopp och Fever Ray.

Wolfmother (lördag)
Det är uppenbarligen så att inom varje indiepoppare bor det en hårdrockare som blir överlycklig över att få rocka loss till tonerna av Wolfmother. En oväntat stor publik såg en riktigt bra spelning. Bland annat fick vi höra nya briljanta låten ”New Moon Rising”.

My Bloody Valentine (lördag)
Betalade böterna och vred upp volymen mer än vad som är tillåtet. Och det är väl alldeles självklart att det där gitarrmanglet gör sig bäst på hög volym.

Lily Allen (lördag)
Ingen sjunger ”Fuck you” lika effektivt som Lily Allen.

Babyboom

Annat man tänker på när man sitter på ett tåg och ser tillbaka på helgen som gått: Barn.

Två par som jag tycker om väldigt mycket fick ju barn nästan exakt samtidigt. En tjej kom till världen natten till lördag och några timmar senare var det dags för nästa att presentera sig. Jag ser väldigt mycket fram emot att träffa båda två.

Den yngsta av de båda syns förresten på Just Can’t Hate Enough.

Bedårande förstås.
Något annat vore helt orimligt.

Män som minns

Det var nio år sedan vi bestämde oss för att lägga ned Misery Loves Co.
Nio år är en väldigt lång tid och man skulle ju kunna tro att folk glömt den där dystra gamla industrirocken för länge sedan. Men alla har inte glömt och jag blir lika överraskad varje gång jag påminns om det.

Som när jag i fredags checkar in på hotellet i Göteborg och receptionisten frågar ”spelar du musik fortfarande, eller skriver du bara?” Jag blir tyst, tittar på honom för att försöka komma på var vi setts tidigare. Men det visar sig att vi aldrig träffats förr. Han råkar bara vara ett fan av Misery. Han säger att han gillar bandet fortfarande, att han har alla plattorna hemma. Jag säger vad kul, tack och oj, det var lite oväntat.

På festivalområdet kommer en annan kille fram och bedyrar mig sin kärlek på fyllons oförfalskade och något överdrivna vis. Hans kärlek vet inga gränser och jag rodnar bara jag tänker på de storslagna orden han öste ur sig. Senare visar det sig att han arbetar med en av landets största festivaler och att ett av hans mål för 2010 är att få Misery att återbildas för en spelning. Han har också lyssnat på Stålverk och är pepp på den bokningen också. Hur nu den konserten skulle se ut.

Tomt fyllesnack eller på riktigt? Återstår att se.
Vill vi? Kan vi? Återstår att se.

Men jag fick i alla fall en del att fundera på medan tåget rullar vidare mot Stockholm.

Fler recensioner från WoW

Ytterligare två recensioner levererades till Metro i fredags….

Laakso
Linné
OO (två)

Jag önskar att hela spelningen hade varit lika engagerande som ”High drama”. Det är i den som tjejerna längst fram sjunger ”Yes yes Markus come to me” till Markus Krunegård så högt de någonsin kan. En stund senare ligger frontmannen över trummorna.
En värdig avslutning på en grym låt.
Dessvärre är resten av spelningen, med producenten Jari Haapalainen på gitarr, en rejält ojämn historia.
Patrik Wirén


Antony & The Johnsons med Göteborgs Symfoniker
Flamingo
OOO (tre)

Ibland blir det lite för mycket även för mig.
Uppbackad av allvarsamma symfoniker tillåts det pretentiösa anslaget, som alltid finns närvarande hos denne unike sångare, blomma ut lite väl mycket. Men efter en svindlande vacker ”Cripple and the starfish” är jag tvungen att kapitulera. Bara Antony kan trollbinda en rastlös festivalpublik med musik som låter hämtad från de finkulturella salongerna.
Patrik Wirén

"Arrangemangen borde ha lyft Antony och låtarna högre upp mot kvällshimlen." (SvD)
"Sorgsen stämma i fel miljö." (Aftonbladet)
"Antony med hjärtat i handen." (GP)

Glasvegas på WoW - recension

Glasvegas gjorde ett bra gig i Gbg i fredags.
Jag gav konserten en finfin fyra i betyg i Metro. Hittar inte recensionen på nätet, så jag kör lite copy + paste istället.

Glasvegas, Azalea

”What the fuck can I say?”
James Allan – för dagen med blått och rött nagellack – har just bevittnat hur publiken exploderat till tonerna av ”Geraldine”. Nu skakar sångaren lyckligt på huvudet medan han bedyrar oss sin kärlek.

Det är en tämligen ömsesidig kärlekshistoria, den mellan Glasvegas och den svenska publiken.

Och visst känns det helt orimligt att debutalbumet släpptes så sent som förra året? Låtarna är redan tidlösa rockklassiker, som om de funnits där sedan ordet överhuvudtaget uppfanns. Den här kvällen är ljudet långtifrån lika klockrent som låtmaterialet (lite mer volym hade inte skadat), men det överskuggas snart av bandets självklara pondus.

När James Allan samlat sig är det dags för nästa tidlösa klassiker. ”Daddy’s gone” får publiken att återigen explodera.
Patrik Wirén

”Vi kommer att bli större än U2” - Intervju med bandet i Aftonbladet.

WoW

"Lite frukost kanske?"

Frågan kommer från en leende kvinna med en vagn fylld med kaffe, smörgåsar och juice. Jag älskar att resa första klass. Det är nog bara vi som sällan gör det som verkligen förstår att uppskatta det till fullo. Vi som är vana vid att tågresor innebär alldeles för mycket människor på alldeles för liten yta.

Om en timme är vi framme i gbg och en stund senare börjar Way Out West på allvar. Den här helgen vinner Göteborg, som Lokko skriver i en alldeles utmärkt liten krönika i SvD.

Stålverk

Stålarbetare arbetandes i Třinec Järn- och stålverk
(Třinecké železárny)

Det frågades om Stålverk i kommentarerna till inlägget nedan. Jonsson har upptäckt låten och säger att han blev lika golvad som när han hörde "Not Like Them". Kul! Då dyker "Anonym" upp och undrar vad i helvete det däringa Stålverk är och kräver att jag delar med mig.

Och visst, det är klart att jag delar med mig.

Stålverk är en låt som jag och Olle Dahlstedt (ex-Misery Loves Co, numera Entombed) spelade in i en studio i Gamla Stan för sisådär fem år sedan. Den som är peppad att höra mig sjunga på svenska kan höra låten här

("Anonym", liksom ett par andra läsare, tycker attt jag ska skriva nåt om Midas Touch. Det ska jag, absolut. Men inte nu. Inte i dag. Okej?)

Elitband - en uppdatering

I morse skrev bloggkungen Christoffer (I Just Can't Hate Enough) om ett nytt "elitband":

Ordet på gatan gör gällande att det finns ett nytt, namnlöst band bestående av dessa herrar:

Peter Dolving (The Haunted)
Jesper Liveröd (Nasum, Burst)
Scott Reeder (Kyuss)

Det var jag såklart tvungen att kolla upp. Nu vet jag att det är ett projekt Dolving jobbat på i tre år och att bandet om några veckor är redo att spela in med Fredrik Reinedahl (som skruvat Burst). Förutom Dolving, Jesper och Scott består bandet av trummisarna Peter Asp och Dave Witte (Burnt by The Sun, Melt Banana, Municipal Waste) och ett par vänner från Gbg, hälsar Dolving.

Hur det låter?
"Hittills känns det som nån slags NeurosisKentDiscoBowieStoner med MYCKET gitarrer."

En berättelse om en syster

Scott Kelly från Neurosis har en blogg, We Burn Through The Night. Han skriver inte särskilt ofta så jag brukar inte besöka sidan mer än någon gång i månaden. I dag såg jag att han för några veckor sedan skrev hjärtskärande kärleksfullt och passionerat om sin syster Theresa som nyligen gått bort.

Läs om Theresa här

Juliette till Sverige

AEG meddelar att Juliette Lewis kommer till Berns, Stockholm, 31 oktober. Biljetterna släpps på torsdag och kostar 295 spänn.

Detta är vad jag lever för. Jag lägger all min energi på det här och skulle aldrig göra det halvhjärtat. Det är för ont om kvinnor inom rock n’ roll och jag är villig att göra jobbet.

Så sa hon när jag intervjuade henne i samband med skivdebuten 2005. Samma kväll spelade Arcade Fire på Debaser Slussen - en av de konserterna jag ångrar mest att jag missat. Men har man intervjutid med Juliette Lewis så har man...

http://julietteandthelicks.co.uk/
http://www.myspace.com/julietteandthelicks

(På tal olm någonting helt annat så är min senaste krönika den mest lästa texten på nvp.se just nu. Tjoho.)

Wirre Cornell

Skapligt fet bylinebild.

I DN skriver Erik Laquist att hans namn blivit felstavat när han citerats på omslagsfliken till programledaren Michael Parkinsons självbiografi. Laquist har blivit Laqvist och skribenten tycker att Nordstedts (förlaget) borde ha råd att anställa fler korrekturläsare efter succén med Stieg Larsson.

Själv har jag under några månader nu sett mitt namn flimra förbi i TV4 i en reklamsnutt för Green Days eminenta "21st Century Breakdown". Fast istället för Patrik står det "Patrick". Lite klantigt kan tyckas, men ändå är det ingenting i jämförelse med tabben Metro Tjeckien gjorde för två år sedan. Jag hade träffat Chris Cornell i LA och skrev en artikel som publicerades på flera håll i Europa. Problemet var bara att den tjeckiska tidningsredaktionen förväxlat journalisten med artisten.

Istället för en bild på Chris Cornell fick läsarna se en bild på undertecknad...

Ack Värmeland, du sköna

Klart bloggen ska ha ett inlägg med Värmlandstips även i år (så här såg det ut förra sommaren). Även om det är i sista minuten. "From back home" på Värmlands Museum pågår ju till exempel bara till 16 augusti. För den som missat det så är det i alla fall fotograferna Anders Petersen och JH Engström som visar sina bilder av Värmland. Klart värt ett besök. DN skrev om utställningen här.

För övrigt ställer min fästmö (hon sa ja!) ut sina bilder på Värmlands Museum i maj 2010. Stort som tusan förstås. Anna Ledin (Wirén?) - lägg namnet på minnet.
---

Alma Löv skrev jag om förra året och jag blev minst lika förtjust den här gången. Alma Löv är en magisk plats. En frizon. I år var det fler besökare än förra sommaren - jag antar att recensioner som den här bidrar till det ökande intresset.

2009 heter utställningen Värmland Wood Festival, Dedikation Selma. Ett fyrtiotal konstnärer deltar i årets projekt, bland andra Lars Lerin, Jonas Liveröd och Manoel Marques.
---

Även Mexicana nämndes förra året. I ett före detta missionshus vid Munkfors utkant huserar denna märkliga blandning av butik, café och installation.

Öppettider 2009 1 maj - 1 oktober, torsdag - söndag 11.00 – 17.00
Fryksdalsvägen 11 (Håll utkik efter kaktusen).
---

I närheten av Munkfors hittade vi även Gustafssons Skafferi, en butik som startats av Torfolk Gård och Höje vedugnsbageri. Ekologisk, lokalproducerat och säsongsanpassat. Helt rätt i tiden förstås.

För övrigt är det fascinerande hur den värmländska glesbygden alltmer befolkas (räddas?) av folk från - framför allt - Holland. Lyssna på Sveriges Radios dokumentär "Och nu kommer holländarna".

Not Like Them

Metal Bastard placerar Grammisvinnaren "Not Like Them" på plats 15 över 90-talets bästa album. Före Metallicas svarta platta - snyggt!

Jag bugar och bockar förstås.
Tack tack.

Läs här

Jag trodde fan inte att du hade så bra smak...."

En tysk vän bad mig att låta min mp3-spelare ta fram 20 slumpvis utvalda låtar. Det lät ju som en kul idé så visst, klart jag gör't. Jag antar att samlingen låtar säger någonting om min musiksmak, även om den också är en aning missvisande. Jag gillar visserligen Mark Lanegan, men tre låtar? Nej, det speglar inte riktigt hur det ser ut i min i-Tunes.

"Descent Into The Maelstrom" Radio Birdman
"The Losers" Warrior Soul
"Methamphetamine Blues" Mark Lanegan Band
"Violin Tango" Isobel Campbell & Mark Lanegan
"Långa vägar" Håkan Hellström
"You Can't Put Your Arms Around A Memory" Johnny Thunders
"Lay It Down" Peter Bjorn & John
"DLZ" TV On The Radio
"Cassandra Geminni: D. Multiple Spouse Wounds" The Mars Volta
"I Can't Help It" The Roots

"Just One Smile" Dusty Springfield
"The Rudes" The Flare-Up!
"For God And Country" Smashing Pumpkins
"Blind" Hercules And Love Affair
"Strange Religion" Mark Lanegan Band
"They Are Night Zombies!!" Sufjan Stevens
"Sexkomplex" Asta Kask
"I'm Finding It Harder To Be A Gentleman" The White Stripes
"Wanna Be Startin' Somethin'" Michael Jackson
"Lucky You (Daytrotter Session)" The National

Förresten så är anledningen till att Peter Bjorn & John finns i min i-Tunes att jag recenserade skivan. Det är inte helt säkert att den skulle funnits där annars. Men sådant ska man kanske inte avslöja. Någon kanske såg att låten fanns på listan och tänkte att "resten av låtarna är bara skit, men det är ju lite kul att han lyssnar på Peter Bjorn & John i alla fall..."

Som när jag presenterade videos på MTV under någon halvtimme i mitten av 90-talet. Enda videon jag valt själv var den med Deftones, som hade öppnat för oss i New York några månader tidigare. Resten hade MTV bestämt helt på egen hand. En video jag presenterade var med Immortal. En helt fantastisk video visserligen, men inget som hade visats just där och då om jag hade fått bestämma. Men det mörkade jag givetvis när en snubbe kom fram på krogen i Uppsala en tid senare och sa att "fan vad grymt att du visade Immortal. Jag trodde fan inte att du hade så bra smak...." Jag harklade mig och sa att jo, för fan.

I dag skulle jag lätt välja Immortal om jag fick i uppgift att visa favoritvideos i Mtv.

Gigs

Sist Randy var bokat för en spelning på Debaser Slussen ställde bandet in i sista stund. Nu är det dags att göra ett nytt försök. 23 oktober spelar Randy och Baboon Show på Debaser Slussen, Stockholm. Dagen därpå far Randy vidare till Gbg - utan Baboon Show - för ett gig på Sticky Fingers.
---
En månad tidigare, 25 september firar skivbolaget Beat Butchers 25 år. Födelsedagspartyt hålls på Kägelbanan i Stockholm och under kvällen lirar ett stort antal artister som bolaget släppt genom åren. Flera av banden återförenas speciellt för denna kväll.

På Scenen:

Asta Kask
Radioaktiva Räker
Rolands Gosskör
Coca Carola
Köttgrottorna
Roger Karlsson
Sista Skriket
Hans & Greta
APA
Brandgul
Ohlson har semester prod.
Slutstation Tjernobyl
23 Till
Varnagel

Nu jävlar gör vi det här

Ännu en krönika i Nacka Värmdö Posten. Lite mindre arg än sist.
Misstänker att den inte kommer generera riktigt lika mycket respons som den förra (läs här). Mest värmande kommentaren hittade jag på NVP.se

Min man och jag läste din krönika på skilda håll utan att veta om att den andre läst den. På kvällen rekommenderade vi varandra at läsa den, och eftersom vi båda gjort det började vi diskutera den istället. Vi är båda överens; du har satt fingret på en mycket viktig fråga och din krönika är klarsynt, synnerligen sann och mycket nyanserad. Tack för tankeväckande läsning!

Betydligt trevligare än det anonyma mejl jag fick...

I övrigt är det dags att komma igen med jobben nu efter sommar och semester.
Nu är det dags. Så kom igen alla arbetsgivare där ute- ge mig vad jag tål.

Nu jävlar gör vi det här.

Läs krönikan här

Viktigt meddelande från AEG

Det är extremt sällan man får chansen att uppleva ett band som är bättre än sin egen myt. Ännu mindre sannolikt är det tio år efter storhetstiden. Därför är varje konsert med dagens Bob Hund bland det mest exklusiva man kan se idag.

Deras gitarrist John Essing bröt foten när nya skivan ”Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk” spelades in. Han hade trampat på för många distpedaler under åren och fått förslitningsskador. Symptomatiskt för ett band som ägnade nittiotalet åt att vända upp och ner på hela pop-Sverige. De dansade på slak lina, exploderade precis hela tiden, brände ut sig själva genom att vara bäst.

Nu är energin tillbaka och 2009 har varit Bob Hunds år på alla sätt. ”En välkommen återkomst för ett band som saknar både konkurrenter och efterföljare”, skrev DN om den nya skivan och resten av pressen höll med. De efterföljande konserterna har beskrivits som ”bättre än någonsin” – och det säger inte så lite med tanke på bandets historia.

Den 10 oktober gör bandet inte mindre än två spelningar på Hornstulls Strand, en av de skönaste konsertplatserna i Stockholm. Den första är på eftermiddagen med 13-årsgräns, för den nya generation som håller på att få sina föreställningar om musik omkullkastade av Sveriges bästa liveband. Den andra konserten är på kvällen, har 18-årsgräns och kommer att vara precis lika intensiv som den första. Oavsett om det blir första eller tjugoförsta gången du ser Bob Hund kommer det att kännas som något du aldrig sett förut.

Varning: biljetterna – som är billiga men inte särskilt många – kommer att ta slut snabbare än någon hinner säga ”Rock’n’roll tar död på mig (igen)”.


Hemsidor:
www.bob-hund.com
www.myspace.com/bobhundofficial

Speldatum:
LÖRDAG 10 OKTOBER (Dörrar 15.00) - STRAND, STOCKHOLM
LÖRDAG 10 OKTOBER (Dörrar 19.00 - STRAND, STOCKHOLM

Biljetter till konserten släpps den 4 augusti, kostar 199 kr+ serviceavgift och säljs via Ticnet, www.ticnet.se, samt via Strand, www.hornstullstrand.se

Åldersgräns: 13 år från 15.00 & 18 år från 19.00.

Pyramid Song

Radiohead.
Det var länge sedan sist.

Innan Anna diskret lämnar mig och mitt sällskap vid köksbordet någon gång vid halv två-tiden i natt för att (på extremt vingliga, men ändock stiliga, ben) ta sig till sängen så letar hon fram Radiohead på i-Poden.

En och en halv timme senare vinkar jag hejdå till våra vänner som ska vidare med taxi till Hökarängen respektive Södermalm. Vår i-Pod har kommit fram till "Pyramid song". Så här mitt i natten när alla vännerna gått hem och tjejerna sover gott på övervåningen känns låten som det ultimata ljudmotivet. Perfekt plocka-glas-från-bordet-och ensam-reflektera-över-kvällen-musik.

Hon har onekligen en viss fingertoppskänsla, Anna.

Förresten så gillade även DN TV On The Radios konsert på Debaser Medis.

I dag: veckans andra utflykt till en fin stuga i Vikingshill.
I morgon: Säga hej till ganska nyfödda Lena i Midsommarkransen, lyssna på Salvadori Fantastico i kungsträdgården och en träff med Theodor Jensen på Söder.