Läser Ann Ekebergs bok "För Sverige - på tiden". Jag har kommit till kapitlet om musik och droger och Ann skriver om The Beatles. För Ann är The Beatles i princip roten till allt det onda här i världen.
"Exempel på drogfantasier kunde bli otaliga. The Beatles rör sig i en värld av "Tangerine trees" (tangerinträd) och "marmelade skies" (marmeladskyar). Var träffar vi på marmeladskyar, om inte i en drogtripp?", undrar hon upprört.
Inte heller Simon & Garfunkels "Bridge over troubled water" är någon favorit. Hon skriver att "I" (jag), alltså personen som sjunger låten ska uttydas som droglangaren - "för det är först med den uttydningen, som hela skivan blir tydlig fullt ut."
"Verserna sjungs i två stämmor, vilket kan betyda, att det är två inblandade på trippen - lyssnaren och knarklangaren", skriver hon.
Lite senare:
"Det är dock en lång paus mellan vers två och tre - ungefär så lång som det tar att preparera och injicera en heroinspruta."
Så där håller hon på, paranoida Ann Ekeberg, och jag kan inte låta bli att tycka lite synd om henne. Herregud, det måste vara skitjobbigt att vara Ann Ekeberg.
Inlägg
4 kommentarer:
Sicken härlig knasboll, förmodligen kompis med övertolkarnas konung, Allan Rubin.
eller så är det något som heter ett solo mellan vers 2 och 3.
Solo betyder ensam och det är ju det man blir när man knarkar hårt. Ensam och olycklig. Solot leder dessutom fram till en tonartshöjning. Höjning. Hög. Knark. Du ser sambandet?
Vad kommer det sig att Ekebergskan är så införstådd med hur lång tid det tar att preparera en knarkspruta?
Skicka en kommentar